Ett annus horribilis

Skitåret 2020 då mycket gick och blev fel. Sverige är ett land som är bra på att förbereda sig på saker när de redan har hänt. Samtidigt visade året på hur dålig kontakt med verkligheten vi har fått, om inte faran är direkt synlig eller känns bums – då finns den säkert inte.

För att kunna ha en demokrati måste var och en vara vuxen och kunna ta ansvar både för sig själv och andra. Sverige har inget ministerstyre, så därför kan ingen peka med hela handen. Så fungerar en demokrati vilket många inte har förstått. Tyvärr är vi lite för bra på att göra processer och beslut överdrivet krångliga och vår lagstiftning behöver färre tillägg och mer total ombyggnad för att hänga med i tiden. Winston Churchill menade att: demokrati är ett jävla skit, men det är det minst dåliga alternativet.

Dock har vi kanske lärt oss något och några av de förändringar som har skett under året har gett oss något vi inte hade tidigare; insikter och positiva effekter som blir mer synliga när Covid19-dimmorna lättar.

Allt är tillfälligt – tillfället är allt

Det var bättre när allt var som vanligt och inte så konstigt som nu – kan äldre personer säga och mena åren 1945 – 1986. När man läser Göran Häggs bok Välfärdsåren (svensk historia 1945 – 1986) inser man att de åren var en anomali i världshistorien. Tillväxten under dessa år berodde på andra länders återhämtning och återuppbyggnad efter WW II.

När andra då kom ikapp, lika duktiga och till lägre pris än vad vår industri kunde konkurrera med, då fick vi en ny verklighet. Svenska Staten fick gå utomlands och låna 1979 (pengarna var slut) och 1982 började privatlånen släppas loss för att folk fortfarande skulle uppleva att vi inte gick baklänges.

Allt är tillfälligt och därför är tillfället allt, när och om det ges. Men det finns ingen sekellång ”normalitet” – bara tillfällen eftersom allt är tillfälligt (om man tänker efter). Alltså griper man tillfället och inväntar inte något normaltillstånd som inte finns. Tryggheten ligger i att identifiera tillfället.