Sustainable commercialism är något som saknas idag. Mycket sälj utan alternativ och saltade engångsaffärer som lämnar en bitter eftersmak. Det tycks inte finnas en uthållighet i att behålla kunder och tjäna på längden istället satsas allt på en hagelssvärm – eller att man boxar in konsumenten i ett avtal. Dessutom med en attityd som är oflexibel och fyrkantig som ett dokument med en rad och resten finstilt.

Passar inte sortimentet, priset eller månadskostnaden så lämnas inga alternativ. I vissa fall kan man inte köpa produkten eller tjänsten, men väl hyra på obestämd tid. När det inte lämnas några alternativ blir utkomsten antingen att följer konsumenten snällt – eller, som börjar bli allt mer vanligt, den finner andra alternativ. I dessa alternativ har varumärkstron en klar tendens att försvinna. Kvaliteten i ett varumärke är inte lika bevisbar längre.

25 år med Internet visar att konsumenter finner sin egen väg på ett helt annat sätt än innan och blir på så sätt svårflirtade. De uppenbara behoven är tillgodosedda sedan lång tid tillbaka därför finns det egentligen ingen press på konsumenten att köpa. Alltså krävs det mer intelligent tänk och studier hur konsumenter egentligen agerar och möta dem istället för att tvinga fram tvärtom. Lägg sedan till en uthållighet som hos 1920-och 1930-talets maratondanser. Bop til your drop…

Både inom näringslivet och politiken finner man ord som egentligen inte betyder något som tycks ha en neutraliserande inverkan. Det låter som någonting, men innehåller ingen substans. Liknande neutrala ord dyker upp inom teambuilding, avsiktsförklaringar, företagets värdeord och andra policies. Oprecisa mångtydiga ord helt utan förklaringsexempel vilket gör att mottagarna känner sig helt neutrala inför dem.

Det är en myt att klarspråk är hotfullt. Ogenomtänkt språk är däremot hotfullt och tolkas lätt riktigt fel, alltså får man ta sig tid att formulera det man tänker meddela omgivningen. Det kräver engagemang och att man tror på det man gör – inte bara på försäljningssiffror, aktieägare eller vad man gissar att den breda massan väljare vill höra.

Ord man använder bör man kunna sätta i ett handgripligt sammanhang. En berättelse, liknelse eller funktion att förankra ordet på så att det betyder något för mottagaren. Annars lyssnar ingen – och gör ingenting.

Rekommendationer har aldrig haft större betydelse än idag. När olika rädslor ökar då litar man på rekommendationer från de man känner – framförallt när det gäller att anställa. När det gäller nya medarbetare vill man veta mer än vad CV:et berättar, och den som ger rekommendationen om att X är en bra person kan hållas som gisslan. Varför denna försiktighet? Är det konkurrensen eller LAS som skrämmer?

När det gäller människor kan man hoppas att rekommendationerna är baserade på vad de kan och inte bara hur lika de är en själv som inte är en garanti för a job well done eller att något nytt tillförs företaget. Igenkännandets estetik är både bra och ett djävulens gissel. Om alla på en arbetsplats är av samma personlighetstyp, hur tillför man då någon utveckling? Ingen vitamininjektion sker eftersom den känner man inte igen och kommer någon in med positivt driv – ja, då är det otäckt.

Ibland får man intrycket av att människor inte kan kommunicera med någon som inte är som de själva. Här krävs träning. Det är som att lära sig ett nytt språk – och grammatiken är enkel.

”Det är viktigare att ett team på fem personer funkar tillsammans än att de ger mer effekt för företaget”. Jo, den har jag hört ett par gånger. Är det då inte bättre med tre personer som oavsett sina olikheter KAN kommunicera med varandra och TILLFÖR något?

Så när ett företag är behov av problemlösning kan det bli svårt eftersom ingen känner igen sig i låssmeden när alla öppnar med nyckel…