Vision och verklighet

Att få ihop visioner med verklighet är inte omöjligt. Så varför blir det då så svårt? Är ambitionen realistisk utifrån utgångspunkt, gångbar inom området och man inser hur det kommer att påverka de som lever med och arbetar i visionen – då är det inga problem. Det är bara eftertanke, bedömning och mod som krävs.

Vision och tillväxt är två ord som man bör fundera över – vad betyder de egentligen. De är inte bara piffiga ord som man känner sig tvungen att ha med i skrift och tal. De bör definieras för varje gång man använder dem. Och de passar inte in på vissa företag och kommuner – inte utan radikala förändringar. Här kommer vana, tradition och attityd in. Saker som har sänkt de mest glimmande visioner. Trots dessa tre Apokalypsens tre småsyskon så är det inte omöjligt att göra något. Dock måste man vara beredd att göra saker man inte är van vid.

En tour med Latour

Bruno Latour – en fransk filosof, antropolog och sociolog med lite intressanta idéer. I korthet skulle man kunna sammanfatta hans teorier som  för att gå framåt måste man gå tillbaka i vissa avseenden. Det är inte utan att man får en aha-upplevelse när man bläddrar i hans bok ”We Have Never Been Modern.” I motsats till vad man skulle tro är han absolut inte reaktionär. Han blickar framåt och vissa bitar känns mycket användbara.

Med Immanuel Wallersteins kartläggning om var vi befinner oss nu i samhället och världen, känns Latour inte bara sympatisk utan även tämligen förnuftig. Vissa anser att Latours idéer är abstrakta, men det är fullt möjligt att bygga hållbar funktion av tankarna för en på olika sätt hållbar marknad och framtid.

Behovsarbete vs behovskonsumtion?

Efter olika inlägg angående 4 – 6 timmars arbetsdag genom åren, är det intressant att fundera över om det är tiden på arbetet som avgör om jobbet är avklarat eller om fokus på uppgiften har getts? Om man då ställer det mot vilken konsumtion som önskas i förhållande till lön blir det än mer intressant. Konsumerar vi det vi behöver och jobbar vi för funktion så att vi kan gå hem efter typ fyra timmar?

Kommer att tänka på något som hördes ofta för tämligen många år sedan; Det är för lite månad kvar i slutet av lönen. I industrialismens barndom var fabriksägare inte alls glada i böndernas tänk av behovsarbete, d v s mellan så och skörda samt andra saker som hade sin tid och säsong. Det passade inte in i industritänket. Ej heller böndernas behovskonsumtion – det störde det industriella tänket.

Kanske är det så att vi kommer tillbaka till böndernas inställning eftersom det blir svårt att fylla världen med mer produkter som inte finner sina köpare och som bygger ännu mer svåråtervunnet material?

Detta är nog det svåraste för den moderna människan – att få ihop det ena med det andra

Droppandet i vasken

En droppe i vasken är lika lite som en droppe i havet. Den lilla insatsen som alla är överens om på ett företag skapar inte det hav man hoppas eller ens fyller en tänkt kastrull. Allt som oftast blir det en droppe i vasken. Oavsett hur många droppar som faller samtidigt så leder inte kompromissen till ett helt hav – inte ens till kastrullen. Om kranen då står och droppar hela tiden leder det bara till irritation och frustration. Man kommer ingenstans. Många vill då stänga kranen helt så att allt lugnar sig, vissa vill öppna kranen för fullt och enstaka vill samla upp allt vatten för att kunna tillaga något. Alla är aldrig helt övertygade om hur man använder vatten och andra rätt svårdefinierbara möjligheter.

Med en sked i taget

Förändringar kan ske över en natt – eller genom ett musklick. För att förändra något själv, privatperson som företag, så sker det otroligt sällan över en natt och då till ett sällan positivt resultat. Den fabelliknande historien om Winston Churchill är ett bra exempel på uthållighet och övertygelse vid förändring.

Storyn (fiktiv) berättar att i början av WW II möttes Churchill, Mussolini och Hitler för att träffas och utforska möjligheten att utarbeta ett arrangemang som skulle kunna få WW II till snabbt avslut. De ingick en tävling som skulle göra det möjligt för vinnaren att få koncession från de två andra till att deras länder skulle ge upp sitt engagemang, baserat på villkoren vinnaren krävde.

De satt vid en damm efter lunch och beslutade att tävlingen skulle bestå av att varje deltagare skulle fånga karpen i dammen bland de övriga fiskarna. Hitler drog sin Luger och började skjuta vilt mot karpen, men den undkom kulorna. Mussolini förklarade att han var den bäste simmaren i hela Italien och hoppade i dammen för att simma kapp fisken. Efter att ha simmat sig trött fram och tillbaka gav han upp. Churchill reste sig långsamt upp från bordet och tog teskeden från sin kaffekopp, böjde sig ner vid kanten och började tömma dammen – tesked för tesked. Hitler frågade irriterat: ”Vad gör du?” Churchill svarade: ”Det kan ta mig lång tid, men vi kommer att vinna kriget.” Förändringar sker en sked i taget.

Inte gråta över spilld mjölk

Ingenting står stilla därför är det svårt att säga det var bättre förr när det egentligen bara var annorlunda. Även en själv var annorlunda än vad man senare blev. Dessa perspektiv glöms oftast bort oavsett om det handlar om arbete, yrkesroller, marknad eller privatlivet. Oavsett vad man vill eller tycker så måste man inse att allt förändras inklusive en själv. Trygghet kan inte komma utifrån, den måste komma inifrån, ens egen förmåga att kunna navigera på havet. Havet i sig självt ger många möjligheter och naturligtvis många risker – alltså måste vi sluta gråta över spilld mjölk och segla vidare.

Navigare necesse est.

Konsumynten försvinner

Sällsynta mynt har alltid haft samlarvärde. Idag är alla mynt sällsynta och snart alla plastkort. Nästa samlarvärde ligger kanske i gamla smartphones med innehåll; tidigare utgåvor av appar och sällsynta uppdateringar av Bank-ID. När vi har livet i telefonen så blir allt lättare. Även att bli av med just det livet. Tekniken är fantastisk – handhavandet lämnar däremot mer att önska.

Möjlighet i karantänsamhället

Vägen till frihet och kontroll är självdisciplin – vilken egenföretagare som helst kan skriva under på detta. Hårdpluggande studenter inser snabbt samma sak. Nu i virustider är det fler och nya grupper som avkrävs självdisciplin i karantänsamhället. Men hur tränade är dessa?

Det som kan kännas plågande och som man gärna vill skjuta framför sig, är egentligen en mycket god träning för att få kontroll över sin vardag – och bonusen är fritid som inte får infall av nåt som MÅSTE göras. Effekt; minskad stress och depression.

Influensare på en knivsegg

Påverkan och inverkan – Influencers och Coronainfluensan – lika men ändå olika. Den ena lättare att undvika än den andra, dock påverkar bägge många. Corona, SARS, Mers kan vara svåra att ducka och påverkar banker och börser. Influencerfenomenet ligger nära den gamla idoldyrkan och bekräftelseidealet för den enskilde att bli sedd, men influencers tycks inte må bra av det.

Rädslan för virus tillhör den kollektiva rädslan. Att känna sig liten inför det stora och det verkligen mikroskopiska. Man inser snabbt att mycket hänger på en knivsegg. Hotell och flyg behöver inte många dagar utan resenärer förrän den ekonomiska paniken är ett faktum. Det är inte personalen som sänker inflödet utan att allt hänger på lån för byggnader och plan i en tämligen komplicerad struktur. Ett par dagars dipp ger snabbt fara och färde. Samma sak hade inträffat om ICA och Coop inte hade haft en endaste kund på tre dagar till en vecka. Business och livet självt balanserar på en knivsegg – det får man vänja sig vid.

Kundurrenter – Competicusts

Kund och konkurrent på en och samma gång. Man köper av varandra eller av gemensamma underleverantörer och blandar funktionellt så kostnadseffektivt som möjligt. Skillnader i kvalitet och prestanda blir jämnare – lika bra eller lika mediokert. Frågan är när någon bryter upp från beteendemönstret och verkligen skiljer ur sig? Någon som siktar på längre, stabil lönsamhet istället för smash`n´grab? Med miljöfrågan hängande som ett Damoklessvärd över konsumtionen finns goda möjligheter.