Snöflingor – en ny vuxenhet

Ofta tar vi oss på för stort allvar i det lilla – och för litet allvar i det stora. Snöflingorna, som vissa kallar dem födda på 80- och 90-talet, kan mycket väl vara den generation som tar det stora på allvar och det lilla på mindre allvar. Det kan visa sig mycket befriande för ett samhälle.

Risken för att de skulle vara söndercurlade är låg. Verkligheten har en tendens att få alla att kvickna till när man kommer ut i kylan och åker på egna skridskor. De vill ha mer att säga till om och de kommer att blanda sig med stort engagemang som är nyttigt för att saker inte ska gå i stå. Det sägs att de är flaxiga, men de är inte mer flaxiga än rörligheten och flexibiliteten som erbjuds på marknaden. Det gäller att vara beredd på allt när man inte alltid kan se hur tjock isen är på sjön när man åker skridskor.

Automatisering och digitalisering

Man kan redan nu se vad kommande digitala affärsmodeller strävar efter. Det blir svårare för konsumenter att finna lägre kostnader och alternativa val när algoritmer gör sitt bästa för att hjälpa och underlätta för människor med vad att äta, välja och köpa. Enligt några aktörer gäller det ”bara” för konsumenten att välja rätt assistent/app. Alltså krävs uppmärksamhet på ett helt annat sätt än tidigare. Trenden med sjunkande bedömningsförmåga måste alltså vändas.

Jobba från var du vill/jobba hemifrån, inga kontor behövs. Sant, men… det kräver andra saker; självdisciplin – eller en revolver mot tinningen. Var tränas människor till självdisciplin och flexibilitet? Med ökad digitalisering och automatisering kommer självdisciplin att behövas. Alla de som inte ens orkar läsa en bruksanvisning, eller söka lösningar själv på nätet (de är många) – vem tar ansvaret för dem?

Vad är ett arbete?

Det är något både politiker och privatpersoner borde fråga sig. Ett arbete är något som behövs utföras. Om inget behövs utföras så finns det inget arbete. Det gör att uttrycket vara försatt i sysselsättning låter mer som terapi istället för något som det finns behov av. Arbete är alltså något som är svårt att demokratisera, hur hemskt det än låter. Men, när något försvinner, förändras eller uppfinns kommer något annat som behövs utföras. Däremellan uppstår oundvikligen hål.

Internetshoppings Akilleshälar

Vi kommer att konsumera ALLT över Internet. Bra och praktiskt! Men… den ena hälen är transporterna som är det stora problemet såvida inte tåg, segelfartyg och budcyklar sätts in. Transporterna, som bara ökar, är idag ett växande miljöproblem.

Den andra hälen är automatisering och logaritmer som ”hjälper” dig (enligt ERIKSSON) med vad att köpa, äta och övrigt konsumera – kort sagt allt du behöver. Men vad vill du själv då? Kanske är det dags att visa marknaden det.

Egoismen som kallas individualism

Vi lever i ett individualistiskt samhälle har det hetat under några år. Förmodligen smygstartade det efter 1985. Dock blandar man ihop individualism med egoism. Man kan tydligen inte skilja på vilket som är vilket. OM det hade varit ett individualistiskt samhälle så hade det funnits lika många partier som enskilda personer. Teamwork, grupparbete och Följa John hade varit omöjligt. Egoism är också ett avgränsande men i grupp, arbetsområde och även i den personliga sfären. Det skapar en attityd som kan mötas lite varstans i yrkes- såväl som i privatlivet. Men det är INTE ett utslag av individualism.

På 1970-talet hette det krossa kapitalisterna – idag tycks majoriteten människor vara synnerligen ”kapitalistiska” oavsett personlig emotionell partifärg. Intressant. Så var är individualismen?

I matriarkatets tid

Kanske inte just nu, men snart. Undersökningar visar att flickor kör om pojkar i skolan. Snart hela vägen från grundskola till universitet. Det talas om läs- och skrivsvårigheter bland pojkar och män, samt att pojkar/män inte verkar bry sig. Detta ger den andra sidan ett rejält försprång och är extra spännande att se vart det leder – jag menar, vad ska den andra sidan sätta emot? ”It´s a man´s world” sjöng James Brown 1966. Det var då. Hjärnan överlistar musklerna.