Att vilja utan att kunna

Det finns en önskan lite överallt att kunna peka med hela handen mot ett mål eller en vision. Målet kan komma ut som en orimlighet när vägen dit inte beskrivs i detalj, och visionen kan bli så flummig att ingen väg ens kan skönjas – det blir bara en plattityd. Att peka mot himlen och föreslå en avlägsen planet som landningsplats när det handlar om en nationell eller europeisk marknad lurar inte någon. Möjligen pekar det på visst storhetsvansinne bakom ett skrivbord som söker resultat. Problemet är att kunna identifiera och bedöma stegen framåt istället för att peka på ett Shangari-La.

För att kunna se en väg framåt måste man kunna bedöma – VAD är möjligt utifrån nuvarande läge, HUR utifrån samma läge ta VILKA steg, vad KOMMER det att påverka internt och vad kan det eventuellt ge EXTERNT? Man kan tycka att det är en enkel tankekedja, så varför är det inte vanlig? Är det stress och oro över att inte palla press bakifrån (ägare, bank, finansinstitut, börs) – eller handlar det om att inte kunna tänka klart, logiskt, smart, finna idéerna eller ha för brått? Att vilja bli chef/ledare behöver inte betyda att man är tränad eller passar för det – men hjälp finns att få: en nyckel som låser upp lådan.

Från förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån

”Alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet” menade Aristoteles. Visst. Att ducka arbete fungerar om alla har privata slavar vilket ingen har längre. Latinets ord för arbete är labor vilket betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare; ”att vackla under börda”.

Gallup visade i en undersökning av den globala arbetskraften att 13% kategoriserades som engagerade i sina jobb, 63% icke-engagerade och som gick mest till jobbet för lönen. 24% visade sig vara aktivt motsträviga. Enligt Gallup kan vissa förverkliga sig själva medan andra inte skulle jobba alls om det inte var för lönen.

På 1930-talet formulerade en bankdirektör på Lehman Brothers den endimensionella lösningen: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärkultur. Folk måste lära sig att vilja ha nya saker redan innan de är fullt konsumerade.” Människans begär måste överskugga hennes behov.” Kanske ser Gallups undersökning ut som den gör när begären överskuggar behoven. Från Industrialismens barndom fram till idag har vi gått från arbetets förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån.

Så vad blir nästa steg? Naturens resurser håller inte en evighet och vi har börjat ”städa upp”, vilket vi borde ha gjort långt tidigare. Dessutom börjar vi omvärdera vad som är våra begär – och vad som verkligen är våra verkliga behov. Det finns goda indikationer på andra attityder och arbeten som verkligen har betydelse, både för den som jobbar och för arbetets resultat. Om ett arbete ska bli intressant måste det innehålla en mental rörelse; det måste finnas något att bygga upp, bygga om, utveckla, visa på eller testa fram. Förvaltning är förstummande för ALLA och måste förr eller senare brytas upp för att leva vidare i andra former.

Att vilja men inte vara van

Det finns många önskningar på en arbetsplats. Var och en har en önskan om vad som skulle kunna förändras – och vad som aldrig bör ruckas på. Tyvärr kan det leda till att syndabockar pekas ut när det egentligen handlar om helt andra saker. Ovanan vid att kommunicera det man önskar ändra gör att missnöjet kommer ut fel, och hanteras då fel av mottagaren. Resultatet blir ökad frustration – och ingenting händer.

När en förändring kommer uppifrån dyker samma ovana upp. Man vet vad man vill säga eller informera om, men det blir formellt och stolpigt, kanske kryddat med osäkerhet vilket gör att det landar fel. Då försöker man med klarspråk och får klarspråk tillbaka. Resultatet blir frustration – och ingenting händer.

I all kommunikation som ska nå fram och tas emot gäller; bli inte arg, rädd eller osäker – bli smart.

I väntan på gå åt

”Utmattningstendenser i arbetslivet är inte alltid stressrelaterade” var rubriken i SDS den 12 juli till en debattartikel av Anders Rydell, psykolog specialiserad på organisationspsykologi. Han menar att begreppet arbetsrelaterad ohälsa kan behöva problematiseras genom omständigheter som ligger utanför arbetet som kan ha stor betydelse för medarbetarnas hälsa och prestation på jobbet:

 

  • Fel inställning –  Han upplever att många anställda har en självdestruktiv inställning till arbetet t ex; ovilja att sätta gränser för sig själv eller ovilja att be medarbetare om hjälp, motstånd mot att godta sin egen ofullkomlighet och istället sträva efter perfektion, eller att tro att man måste engagera sig utanför sin huvudsakliga roll i energikrävande, perifera och oavlönade sidoprojekt. Personkonflikter på arbetsplatsen kan också kopplas till sjukskrivningar. Medarbetarens inställning till personkonflikter verkar vara att de är farliga, förbjudna och sjukskrivningsgrundande, och framförallt andras fel. Sjukskrivningen blir ett skydd mot en ondskefull värld. En annan sak som också kan sänka energi- och motivationsnivån (som i värsta fall kan leda till sjukskrivning) är inställningen att verksamheten finns till för medarbetarnas skull. De kan stånga sig trötta i försök att få jobba med projekt och arbetsuppgifter som de själva är sugna på, utan hänsyn eller tanke på vad verksamheten behöver.

 

  • Fel plats –  Ofta handlar det om medarbetare som har hamnat fel i tillvaron. Livspusslet går inte ihop. Ibland är det också uppenbart att medarbetare motivationsmässigt valt fel yrke. Kanske för att de från början valde fel utbildning eller för att de bara halkat in på fel ställe. De har inget intresse för arbetet utan går runt med en tärande känsla av meningslöshet. Jobbet är något de måste stå ut med för brödfödans skull. Det kan till slut knäcka vem som helst. Titt som tätt hamnar människor i yrkesroller de på grund av bristande kompetens inte kan hantera. Bristen kan vara språklig, teknisk, fysisk eller social förmåga. De kanske inte heller kan hantera frustrationsmoment, många och ofta förekommande förändringar och strikta deadlines. Saknar man relevant kompetens går det kanske att kompensera på olika sätt, men det kan absolut resultera i utmattningstendenser.

 

  • För dåligt skick –  Många har väldigt dålig kondition vilket gör det svårt att fungera optimalt. En del lider av missbruk av olika slag, missbruk som tar knäcken på dem oavsett var de arbetar och vilka arbetsuppgifter de har. Andra lider av psykisk ohälsa som på intet sätt är orsakad av deras nuvarande arbetsuppgifter, arbetsplats eller arbetsmiljö men som ändå gör att de inte klarar jobbet och måste sjukskrivas på grund av sina symptom; olika varianter av ångesttillstånd och depressioner, kanske orsakade av relationsproblem, familjetragedier eller somatisk sjukdom.

 

  • Den som antar att utmattningstendenser alltid är arbetsrelaterade måste också rimligen anta att orsaken till de sjukskrivningar som följer är att arbetsplatsen inte fungerar tillfredsställande i sin roll som vilohem, avgiftningsklinik, gym, individ- och familjeterapeutisk mottagning, utbildningsinstans, personlig transportservice och workshop med fokus på att tillfredsställa medarbetares behov av meningsfulla aktiviteter. Alternativet är att alla parter; medarbetare, arbetsgivare, företagshälsovård och organisationskonsulter, försöker identifiera och ta itu med de omständigheter som inte har med själva jobbet att göra, men som ändå i hög grad påverkar medarbetarnas arbetsförmåga.

 

I väntan på gå åt finns det riktiga problem och egenskapade. Vi måste lära oss att skilja på dem för att må bättre.

Vana vid ovanan

Stilla stå vardagen utanför bostäderna. Flitens skärmljus lyser hemma och många jobbar utan arbetskamrater. Inga långa meningslösa möten som avbryter det jobb man utför. Snabba, kompakta och intensiva Zoommöten rationaliserar så att mer tid ges till det som verkligen behöver göras. Mer gjort på kortare tid när man väl fått struktur och självdisciplin i sin ensamhet. Mer fritid och mer familjeliv.

Är det egentligen så god ordning på allt? När alla lämnar hemmet för jobb och skola, kastar i sig kaffe och förmodligen någon snabb frukost, då lämnas mycket till slumpen och det fungerar ungefärligt med en del gnissel. Men när då en eller två sitter hemma och jobbar förändras spelplanen. En del klarar det galant och andra lider av ovanan. Det är kanske så att det kommer finnas många saker som vi är ovana vid? Tricket blir att aldrig bli riktigt van vid något. Vi får insikten om att allt faktiskt rör sig.

Efter den virusiella verkligheten

Den virusverklighet vi har nu – vad kommer efter den? En för många ny vana hos människor till en mer virtuell vardag med Skype, Whatsapp och andra OSM:s? Så här långt har alla vi som i huvudsak jobbar hemma sedan tidigare vant oss vid det. Tekniken och möjligheten har funnit länge, men först nu dagligt använd.

Det finns säkert företagare som inser att varför hyra ett kontor för när folk ändå jobbar hemma, och de som jobbar hemma kanske inser att man får mer gjort – och det på kortare tid. Det ger mer tid över till annat. Kanske kan det bli en möjlighet att nå sex timmars arbetsdag, t o m fem timmars arbetsdag fokuserat och få mer fritid?

En annan sak som ökat är Internethandeln när man inte direkt vill gå ut om dörren. Det slår mot fysiska butiker av olika slag, men den fysiska distansen mellan människor ökar när oron ökar. Så hur kommer vi bete oss efter faran har blåst över? Då har vi förmodligen en del nya vanor som påverkar både oss och samhället. De som borde fundera mest är fastighetsägare till butiker och kontor. Dags att vara kreativa.

Borta bra men hemma mest…

Svensk Pappersindustri är idag den stora hjälten i dessa besvärliga tider. Lilla Edet jublar trots den tråkiga branden i produktionen och branschen meddelar att toalettpappret är en never ending story.

När papper börjar ersätta mediciner kan det vara rätt väg för ett hållbart insjuknande. Vi har alltid varit stolta över vår pappersindustri och den här gången gör den en hjälteinsats.

Automatisering och digitalisering

Man kan redan nu se vad kommande digitala affärsmodeller strävar efter. Det blir svårare för konsumenter att finna lägre kostnader och alternativa val när algoritmer gör sitt bästa för att hjälpa och underlätta för människor med vad att äta, välja och köpa. Enligt några aktörer gäller det ”bara” för konsumenten att välja rätt assistent/app. Alltså krävs uppmärksamhet på ett helt annat sätt än tidigare. Trenden med sjunkande bedömningsförmåga måste alltså vändas.

Jobba från var du vill/jobba hemifrån, inga kontor behövs. Sant, men… det kräver andra saker; självdisciplin – eller en revolver mot tinningen. Var tränas människor till självdisciplin och flexibilitet? Med ökad digitalisering och automatisering kommer självdisciplin att behövas. Alla de som inte ens orkar läsa en bruksanvisning, eller söka lösningar själv på nätet (de är många) – vem tar ansvaret för dem?

Vad är ett arbete?

Det är något både politiker och privatpersoner borde fråga sig. Ett arbete är något som behövs utföras. Om inget behövs utföras så finns det inget arbete. Det gör att uttrycket vara försatt i sysselsättning låter mer som terapi istället för något som det finns behov av. Arbete är alltså något som är svårt att demokratisera, hur hemskt det än låter. Men, när något försvinner, förändras eller uppfinns kommer något annat som behövs utföras. Däremellan uppstår oundvikligen hål.

Egoismen som kallas individualism

Vi lever i ett individualistiskt samhälle har det hetat under några år. Förmodligen smygstartade det efter 1985. Dock blandar man ihop individualism med egoism. Man kan tydligen inte skilja på vilket som är vilket. OM det hade varit ett individualistiskt samhälle så hade det funnits lika många partier som enskilda personer. Teamwork, grupparbete och Följa John hade varit omöjligt. Egoism är också ett avgränsande men i grupp, arbetsområde och även i den personliga sfären. Det skapar en attityd som kan mötas lite varstans i yrkes- såväl som i privatlivet. Men det är INTE ett utslag av individualism.

På 1970-talet hette det krossa kapitalisterna – idag tycks majoriteten människor vara synnerligen ”kapitalistiska” oavsett personlig emotionell partifärg. Intressant. Så var är individualismen?