Vana vid ovanan

Stilla stå vardagen utanför bostäderna. Flitens skärmljus lyser hemma och många jobbar utan arbetskamrater. Inga långa meningslösa möten som avbryter det jobb man utför. Snabba, kompakta och intensiva Zoommöten rationaliserar så att mer tid ges till det som verkligen behöver göras. Mer gjort på kortare tid när man väl fått struktur och självdisciplin i sin ensamhet. Mer fritid och mer familjeliv.

Är det egentligen så god ordning på allt? När alla lämnar hemmet för jobb och skola, kastar i sig kaffe och förmodligen någon snabb frukost, då lämnas mycket till slumpen och det fungerar ungefärligt med en del gnissel. Men när då en eller två sitter hemma och jobbar förändras spelplanen. En del klarar det galant och andra lider av ovanan. Det är kanske så att det kommer finnas många saker som vi är ovana vid? Tricket blir att aldrig bli riktigt van vid något. Vi får insikten om att allt faktiskt rör sig.

Efter den virusiella verkligheten

Den virusverklighet vi har nu – vad kommer efter den? En för många ny vana hos människor till en mer virtuell vardag med Skype, Whatsapp och andra OSM:s? Så här långt har alla vi som i huvudsak jobbar hemma sedan tidigare vant oss vid det. Tekniken och möjligheten har funnit länge, men först nu dagligt använd.

Det finns säkert företagare som inser att varför hyra ett kontor för när folk ändå jobbar hemma, och de som jobbar hemma kanske inser att man får mer gjort – och det på kortare tid. Det ger mer tid över till annat. Kanske kan det bli en möjlighet att nå sex timmars arbetsdag, t o m fem timmars arbetsdag fokuserat och få mer fritid?

En annan sak som ökat är Internethandeln när man inte direkt vill gå ut om dörren. Det slår mot fysiska butiker av olika slag, men den fysiska distansen mellan människor ökar när oron ökar. Så hur kommer vi bete oss efter faran har blåst över? Då har vi förmodligen en del nya vanor som påverkar både oss och samhället. De som borde fundera mest är fastighetsägare till butiker och kontor. Dags att vara kreativa.

Borta bra men hemma mest…

Svensk Pappersindustri är idag den stora hjälten i dessa besvärliga tider. Lilla Edet jublar trots den tråkiga branden i produktionen och branschen meddelar att toalettpappret är en never ending story.

När papper börjar ersätta mediciner kan det vara rätt väg för ett hållbart insjuknande. Vi har alltid varit stolta över vår pappersindustri och den här gången gör den en hjälteinsats.

Automatisering och digitalisering

Man kan redan nu se vad kommande digitala affärsmodeller strävar efter. Det blir svårare för konsumenter att finna lägre kostnader och alternativa val när algoritmer gör sitt bästa för att hjälpa och underlätta för människor med vad att äta, välja och köpa. Enligt några aktörer gäller det ”bara” för konsumenten att välja rätt assistent/app. Alltså krävs uppmärksamhet på ett helt annat sätt än tidigare. Trenden med sjunkande bedömningsförmåga måste alltså vändas.

Jobba från var du vill/jobba hemifrån, inga kontor behövs. Sant, men… det kräver andra saker; självdisciplin – eller en revolver mot tinningen. Var tränas människor till självdisciplin och flexibilitet? Med ökad digitalisering och automatisering kommer självdisciplin att behövas. Alla de som inte ens orkar läsa en bruksanvisning, eller söka lösningar själv på nätet (de är många) – vem tar ansvaret för dem?

Vad är ett arbete?

Det är något både politiker och privatpersoner borde fråga sig. Ett arbete är något som behövs utföras. Om inget behövs utföras så finns det inget arbete. Det gör att uttrycket vara försatt i sysselsättning låter mer som terapi istället för något som det finns behov av. Arbete är alltså något som är svårt att demokratisera, hur hemskt det än låter. Men, när något försvinner, förändras eller uppfinns kommer något annat som behövs utföras. Däremellan uppstår oundvikligen hål.

Egoismen som kallas individualism

Vi lever i ett individualistiskt samhälle har det hetat under några år. Förmodligen smygstartade det efter 1985. Dock blandar man ihop individualism med egoism. Man kan tydligen inte skilja på vilket som är vilket. OM det hade varit ett individualistiskt samhälle så hade det funnits lika många partier som enskilda personer. Teamwork, grupparbete och Följa John hade varit omöjligt. Egoism är också ett avgränsande men i grupp, arbetsområde och även i den personliga sfären. Det skapar en attityd som kan mötas lite varstans i yrkes- såväl som i privatlivet. Men det är INTE ett utslag av individualism.

På 1970-talet hette det krossa kapitalisterna – idag tycks majoriteten människor vara synnerligen ”kapitalistiska” oavsett personlig emotionell partifärg. Intressant. Så var är individualismen?

I matriarkatets tid

Kanske inte just nu, men snart. Undersökningar visar att flickor kör om pojkar i skolan. Snart hela vägen från grundskola till universitet. Det talas om läs- och skrivsvårigheter bland pojkar och män, samt att pojkar/män inte verkar bry sig. Detta ger den andra sidan ett rejält försprång och är extra spännande att se vart det leder – jag menar, vad ska den andra sidan sätta emot? ”It´s a man´s world” sjöng James Brown 1966. Det var då. Hjärnan överlistar musklerna.

Sisyfosekonomi

Ekonomin är på nedgång efter att ha varit på uppgång . Den är nere när den inte rullar. Vi tycks alla ha beslutat att status quo saknar drama och underhållningsvärde, så låt pengarna rulla upp och ned från existensbranten. Allt går bättre så att det kan bli sämre så att det kan gå bättre igen – en sisyfosekonomi, alltså. Den gamla Bondepraktikan förklarar hur allt ligger till – så, skörda och så vidare.

Utbildning vs kompetens

Idag passerar många människor universitet och andra utbildningar med tanken att de får ett kunskapskörkort inför framtiden, bara för att mötas av företag som säger sig inte kunna finna rätt kompetens. Vad rätt kompetens ÄR beskrivs aldrig. Det skulle kunna vara många saker. Vissa förnuftiga och andra av mer social karaktär vilka sorterar under tycke och smak – kanske t o m med under igenkänning?

Kanske är det förmågan till bedömning, annan analysförmåga, flyhänthet, att kunna se saker innan de händer och agera i tid, att ha fantasi nog så att jobbet inte kör fast = konstruktiv kreativitet, att våga föreslå saker, orka driva projekt – och naturligtvis ta ansvar för det man gör, säger eller föreslår –  kort sagt, den intresserade och tänkande medarbetaren (enligt en undersökning från förra året är det 16% av den vuxna befolkningen som är intresserade av sin arbeten).

Eller så kan det finnas en annan mätare på kompetens. Som möjligtvis går ut på att inte vara alltför utbildad eller brett bildad, klok men inte intelligent så att övriga medarbetare känner sig underlägsna. Det kan även finnas ett behov av att känna igen sig själv så att företagskulturen inte uppdateras. Då kvittar utbildning och driv. Inget får skaka båten även när den går långsamt i förhållande till andra båtar som man anser sig konkurrera med. Det viktiga blir att trivas med sina arbetskamrater och inte vad man egentligen gör på arbetet.

Jägare & Samlare – gigekonomin

Vi jagar projekt fritt ute på marknadssavannen och samlar information. Utvecklingen har gått så framåt att vi inser behovet av att gå bakåt i tiden. Fyrkantighet, känsla av meningslöshet och LAS tillsammans med långsamma reaktioner på globalisering kan säkert vara bidragande till att vi slänger på oss björnfällen, greppar vårt spjut, pilbåge, klubba och våra färdigheter med kontoret i ryggsäcken på färden genom arbetslivet.

Frågan som dyker upp i media är om det är bra eller fruktansvärt? Bedömningen bör göras med bägge fötterna på savannen. Vad krävs och vad fungerar i förhållande till omvärlden? Djuren rör sig snabbare nu än tidigare och träden som fanns igår har blåst omkull, samt vädret har förändrats. Det händer – och har hänt genom historien. Vilka ledare och sanningar ska man lyssna på i grottan? Man bör lyssna på sina egna erfarenheter och instinkter och bedöma terrängen därefter. Ingen vill ju befinna sig hjälplös i djungeln.