Idag passerar många människor universitet och andra utbildningar med tanken att de får ett kunskapskörkort inför framtiden, bara för att mötas av företag som säger sig inte kunna finna rätt kompetens. Vad rätt kompetens ÄR beskrivs aldrig. Det skulle kunna vara många saker. Vissa förnuftiga och andra av mer social karaktär vilka sorterar under tycke och smak – kanske t o m med under igenkänning?

Kanske är det förmågan till bedömning, annan analysförmåga, flyhänthet, att kunna se saker innan de händer och agera i tid, att ha fantasi nog så att jobbet inte kör fast = konstruktiv kreativitet, att våga föreslå saker, orka driva projekt – och naturligtvis ta ansvar för det man gör, säger eller föreslår –  kort sagt, den intresserade och tänkande medarbetaren (enligt en undersökning från förra året är det 16% av den vuxna befolkningen som är intresserade av sin arbeten).

Eller så kan det finnas en annan mätare på kompetens. Som möjligtvis går ut på att inte vara alltför utbildad eller brett bildad, klok men inte intelligent så att övriga medarbetare känner sig underlägsna. Det kan även finnas ett behov av att känna igen sig själv så att företagskulturen inte uppdateras. Då kvittar utbildning och driv. Inget får skaka båten även när den går långsamt i förhållande till andra båtar som man anser sig konkurrera med. Det viktiga blir att trivas med sina arbetskamrater och inte vad man egentligen gör på arbetet.

Vi jagar projekt fritt ute på marknadssavannen och samlar information. Utvecklingen har gått så framåt att vi inser behovet av att gå bakåt i tiden. Fyrkantighet, känsla av meningslöshet och LAS tillsammans med långsamma reaktioner på globalisering kan säkert vara bidragande till att vi slänger på oss björnfällen, greppar vårt spjut, pilbåge, klubba och våra färdigheter med kontoret i ryggsäcken på färden genom arbetslivet.

Frågan som dyker upp i media är om det är bra eller fruktansvärt? Bedömningen bör göras med bägge fötterna på savannen. Vad krävs och vad fungerar i förhållande till omvärlden? Djuren rör sig snabbare nu än tidigare och träden som fanns igår har blåst omkull, samt vädret har förändrats. Det händer – och har hänt genom historien. Vilka ledare och sanningar ska man lyssna på i grottan? Man bör lyssna på sina egna erfarenheter och instinkter och bedöma terrängen därefter. Ingen vill ju befinna sig hjälplös i djungeln.

Man kan vara missnöjd med politiker, olika partier, diverse ministrar och EU som man upplever styr ens liv och arbete. Dock missar man om vad som egentligen styr allt – marknaden. Dess krafter styr allt och alla. Den har fler verktyg att hota med än ett lands regering och dess militära styrka. Kanske just därför vågar ingen utmana den.

Kommersialism och konkurrens är bra och nödvändigt i den värld vi byggt åt oss själva, men när valmöjligheterna bli färre och varumärken inte längre innebär pris för kvalitet samt att produkterna är ett hopplock av samma komponenter som i andra konkurrerande produkter – då finns ytterligare ett steg för marknaden att ta; påverkbara kostnader blir biligare och billigare så att vi upplever att konkurrensen är hälsosam, men de utgifter som man inte kan undgå – de fasta kostnaderna – där ökar priset rejält. Trots att du kanske är helt ointresserad av TV:s programtablå och TV-program i allmänhet så får du ändå betala licens genom skatten.

Elnätsföretagen gnuggar händerna och plockar lätt ut 40%  mer för din koppling (det är ju ändå lågt pris på den el som förbrukas, eller hur?). Dagligvaruhandeln ökar sina priser nästan osynligt flera gånger per år och slimmar så att det i princip bara säljs det mest vanliga (oavsett om man äter det eller ej). Ovanpå detta kan man i många fall inte köpa en produkt eller tjänst utan bara hyra den i olika avtalsvarianter vilket gör det dyrare för konsument/användare i längden. Vår bekvämlighet och ouppmärksamhet spelar marknaden i händerna.

Om stat och dess regering, konsumenter/medborgare klagar över fasta/”opåverkbara” kostnader och selektivt utbud, då tar marknaden till verktyg som; ”men tänk på jobben som då försvinner, då måste vi avveckla vår verksamhet i ert land, underhållskostnader för gamla ledningar, det tar tid och är dyrt att ställa om till miljövänlig produktion och om vårt utbud inte passar dig – gå då någon annanstans om du kan”. Detta har kunnat ske när medborgaren i god tro och i bekvämlighet övergick från att vara medborgare till konsument. Det är marknadsdiktatur.

En ambitiös kommersiell handling kan vara tänkt som något gott och användbart även om det ger ca 12 000 falska stjärnor på stjärnhimlen. Starlink är Musks tanke om att ansluta hela jorden till Internet. Det ger en snabb bredbandsuppkoppling till avlägsna områden samt flygplan, fartyg och bilar. 60 Starlinksatelliter är redan satta i omlopp under våren och inom ett år planeras 720 till.

Naturligtvis reagerar astronomer över konstellationernas effekt på jordbaserad astronomi och hur småsatelliterna kommer att addera till resten av rymdskrotet som redan seglar omkring. 5000 satelliter finns redan i jordens omedelbara miljö. Starlink kan ensamt tredubbla antalet.

Allt för den oavbrutna uppkopplingen.

Man hör ständigt oron över att vi kommer att ersättas av AI, AUGI och ännu mer ökad robotisering. Vi kommer in på ren ekonomi och lönsamhet. Om något ska vara intressant att förenkla, göra billigare och/eller slippa mänsklig inblandning för att driva verksamheter, så i den bortre parentesen finner man att någon måste ha råd för att det ska vara intressant. Om 70 – 80% inte har något arbete, vem eller vad ska då kunna bekosta deras överlevnad och konsumtion? Och är 20 – 30% med arbeten benägna att betala ännu mycket mer för sin konsumtion? Och vill företagen höja lönerna för att kunna få ut det pris man vill av samma procentandel konsumenter?

Med 70 – 80% utan arbete så får man en mycket bråkig samling människor när landet/staten inte orkar ekonomiskt att hålla dem på fötter. Vad gör man då? Folkmord är förhoppningsvis totalt uteslutet så någon form av revolt bör man kunna förvänta sig. Även om tekniken är snabb så måste det alltid finnas köpare för att tekniken skall vara riktigt intressant – ergo kan konsumenten inte utrotas.

Nassim Nicholas Taleb är doktor i ekonomi och författare. Hans idéer och tankesätt kring risk och osäkerhet är baserade på olika livshändelser från uppväxten i ett oroligt Libanon till att vara floor trader på börsen i Chicago.

Nassim Talebs filosofi:

• Svart svan – en oväntad händelse med extrema konsekvenser som sker utan varning och är omöjlig att förutse.
• Skinn i leken – vad en aktör måste ha för att sträva emot det för alla bästa alternativet. Med skinn i leken tillåts försiktighetsprincipen verka.
• Antifragilitet – en egenskap hos system som kan växa och bli starkare som ett resultat av skador.
• Hormesis – den tillväxt som sker efter en skada eller chock i ett antifragilt system.
• Konvexitet/konkavitet
• Fraktalitet
• Sovjet-Harvard-kunskap
• Via negativa

 

 

Kommersiell cirkularitet låter inte så bra på svenska men tanken är förnuftig. Istället för köp slit och släng kan man säga; köp/hyr och återvinn. Den tröttande tanken om miljön är alltid en påminnelse antingen om akademiska tankeexperiment, testbäddar – eller partipolitiska Peruluvor. Inget kunde vara mer fel. Oavsett om vi väljer bort att tänka efter vad som skulle kunna hända, så händer det saker redan nu, eller rättare sagt har varit på gång länge och majoriteten har tittat bort av bekvämlighet. Alltså blir överraskningen större för den enskilde efter hand. Det anses besvärligt att sortera sopor eller tänka efter vad man köper och förbrukar. Kanske just för att man inte är van. Allt var så snabbt, enkelt, bekvämt och alla gick med på det.

Är det ett politiskt åtagande och beslut, eller att länder går samman som är den kraft som kan förändra? Knappast. De har försökt och försöker fortfarande men instrumenten är alltför trubbiga. Den starkaste kraften är marknaden – på gott och ont. En kraft som är starkare är den enskilde konsumenten i sin vägran att köpa det som erbjuds, men tycks inte inse det själv.

Miljöområdet idag med universitet i framsätet bör behandla området som kommersiellt tillsammans med företag – innan storföretagen börjar sätta en egen agenda. Miljö ÄR en industri och inte bara det, utan även ett måste för oss. Så hur gör man för att gå framåt? Gå bakåt i tiden – innan plast (plaståtervinning är knepigt, dyrt och ohälsosamt). Det finns många möjligheter att peka på miljön som industri istället för ”politisk vänstervridning”. Till skillnad från politiken så är en hälsosam miljö det enda som vi egentligen verkligen har.

I artikeln The Future of Human Work Is Imagination, Creativity, and Strategy (ur Harvard Business Review AI report 2018) är vårt största existentiella hot, enligt Elon Musk, att bli konsumtionsoffer – alltså måste vi omdefiniera oss själva. Maskiner lutar åt taktiska operationer och analys av enorm data vilket lämnar människor åt rent strategiska operationer. Datorer är fantastiska när det gäller optimerande men dåliga på målsättning och sunt förnuft. Bertrand Russell menade att “The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent are full of doubt.” För att inte bara hänga med utan även ligga ett steg före så bör vi omdefinera oss själva och lära oss att tänka, bedöma och analysera – oavsett vad vi jobbar med.

The basic fact is that technology eliminates jobs, not work. It is the continuous obligation of economic policy to match increases in productive potential with increases in purchasing power and demand. Otherwise the potential created by technical progress runs to waste in idle capacity, unemployment, and deprivation. —National Commission on Technology, Automation and Economic Progress, Technology and the American Economy, Volume 1, February 1966, pg. 9

Nästa sak att ha ögonen på är ryktesekonomi där den sociala grafen bestämmer ett värde i samhället tillgång till tjänster och anställningsbarhet. I en sådan ekonomi blir ditt rykte valutan. Ytterst skapar detta ett samhälle där ingen vågar säga vad de tänker. Kina är på god väg just mot detta.

…och det på Nyår. Arton år av 2000-tal har gett oss nya perspektiv på vad som är vad. Politiken är sig olik och inte röd eller blå, hit eller dit och inte svart eller vit. Vi är mer svårdefinierade än tidigare och inte helt lätta längre att sätta i ett fack. Enligt en engelsk undersökning från 2017 visar det sig t ex att medelklassen inte är en homogen grupp utan visar sig ha sju olika delar. Klassindelning är alltså inte strikt byggd på ekonomi och köpkraft.

Det börjar bli tydligt att verkligheten ser annorlunda ut än vad man vill att den ska vara; det är svårt att vara strikt konservativ, helt liberal eller totalt socialdemokratisk efter samma modell som såg dagens ljus i Saltjöbadsandan. På så sätt en spännande tid. Omvälvande för en del och frigörande för andra.

Ett Gott Nytt År i ett nytt ljus 🙂