Rekommendationer har aldrig haft större betydelse än idag. När olika rädslor ökar då litar man på rekommendationer från de man känner – framförallt när det gäller att anställa. När det gäller nya medarbetare vill man veta mer än vad CV:et berättar, och den som ger rekommendationen om att X är en bra person kan hållas som gisslan. Varför denna försiktighet? Är det konkurrensen eller LAS som skrämmer?
När det gäller människor kan man hoppas att rekommendationerna är baserade på vad de kan och inte bara hur lika de är en själv som inte är en garanti för a job well done eller att något nytt tillförs företaget. Igenkännandets estetik är både bra och ett djävulens gissel. Om alla på en arbetsplats är av samma personlighetstyp, hur tillför man då någon utveckling? Ingen vitamininjektion sker eftersom den känner man inte igen och kommer någon in med positivt driv – ja, då är det otäckt.
Ibland får man intrycket av att människor inte kan kommunicera med någon som inte är som de själva. Här krävs träning. Det är som att lära sig ett nytt språk – och grammatiken är enkel.
”Det är viktigare att ett team på fem personer funkar tillsammans än att de ger mer effekt för företaget”. Jo, den har jag hört ett par gånger. Är det då inte bättre med tre personer som oavsett sina olikheter KAN kommunicera med varandra och TILLFÖR något?
Så när ett företag är behov av problemlösning kan det bli svårt eftersom ingen känner igen sig i låssmeden när alla öppnar med nyckel…