Det finns ingen rak linje mellan stor tillgång på naturresurser och rikedom. I vissa fall kan det vara på det omvända sättet. Tillgång på råvaror och naturresurser kan leda till fattigdom och ekonomisk kris. Det är vad man kallar för holländska sjukan.

Nederländerna är ett bra exempel på kapitalismens överlägsenhet. Ett välfungerande näringsliv, ett intensivt jordbruk, handel och stark finanssektor. Här finns en av världens största hamnar och bara transitohandeln med Tyskland via Rotterdam ger intäkter som är tio procent av Nederländernas BNP. Man har byggt upp en av världens bäst fungerande offentliga sektor med ett socialt skyddsnät som inte står något annat land efter. I början av 60-talet dök så Nordsjöoljan upp. Man hade funnit en omsättbar råvara till försäljning ut på världsmarknaden och generera ännu större intäkter till så väl den nederländska statskassan som till näringslivet. Till en början strömmade pengar in i landet vilket gav en stegrad konsumtion. Det trista var att den holländska florinen steg kraftigt i värde.

Priserna ökade kraftigt på exportprodukterna och konkurrerades ut av billigare motsvarigheter från USA, Asien och övriga Europa. Den följande industrikrisen tvingade folk ut i arbetslöshet. Det sociala skyddsnätet som var byggt på olje-/gasintäkterna blev snabbt nedtyngt. Resultatet blev att det var mer lönsamt för arbetslösa att långtidssjukskriva sig fram till pensionen istället för att söka nytt arbete. Man kan dra en parallell till om en person plötsligt vinner miljoner på lotteri och hamnar i svårigheter genom överdriven konsumtion och oförnuftiga investeringar som aldrig hade gjorts om inte lotten hade slagit in.

Man kan säga att Holländska sjukan drabbar när man INTE förmår att agera disciplinerat.

Ju mer tekniken accelererar desto mer kraft bör ägnas åt praktisk filosofi, d v s den delen av filosofin som handlar om människans handlande i olika situationer – alltså värdeteori och etik. Ju mer hjälpmedel vi har som förbättrar alternativt ersätter vår funktion i arbete, desto större risk för en tillbakalutad inkompetens.

Karim Jebari – svensk filosof och forskare vid Institutet för Framtidsstudier forskar om transhumanism och human enhancement. Han har skrivit olika publikationer om brain-machine-interfaceteknologi. I och med det har han djuplodat i existentiella risker och effektiv altruism. Kanske just därför menade han i senaste avsnittet av Fråga Lund att många nya hjälpmedel kan leda till förslöande och inkompetens – om vi inte är vaksamma.

Människan kan inte utradera sin flockmentalitet står det i ett debattinlägg i SDS angående den nyutkomna boken Gruppens grepp (Natur & Kultur 2018). Som exempel tar man den nu aktuella polariseringen inom politiken och hur man genom spel på rädsla som agerar vallhund kan driva en flock. Till skillnad från fåren så kan en mänsklig flock driva sig helt själv redan efter ett första skall som förvandlas till ett mantra. Vår iver över att dela gruppens verklighetsbild går ofta ut över vår förmåga att ta till oss kunskap. Det gör att vi missar mängder med chanser till nytänkande och problemlösning.

Avdelningar på företag som knappt eller inte alls pratar med varandra, som om att min inte jobbade på samma företag. Motvilja att förstå de övriga modulernas funktioner under parollen de är ju inte som vi. Vi gillar när saker fungerar och älskar en bra uppkoppling – men i övrigt tycks vi inte vara intresserad av övergripande funktionen på ett företag. Vi ser oftast till flocken, teamet eller modulen.

Efter valet som var tycks många funderat över om det är politik för politikens skull, eller om politiken innehåller någon reell funktion. Politikerna själva undrar varför en ökande andel människor väljer olika partier till de tre olika delarna av valet. Man plockar efter vilket parti som man tror kommer att ge bäst funktion inom de olika områdena eftersom allt inte kan inneslutas i en politisk filosofi som startade för 50 – 60 år sedan. Jorden snurrar. Det funktionella börjar bitvis betyda mer än den rent emotionella färgen i val. Om vi nu applicerar samma tänk på ett större företag eller en koncern, så har samma tänk inte slagit genom. Där härskar fortfarande det emotionella före funktionen i mångt och mycket. Kan det vara det som ökar stressen i arbetslivet…?

Den filosofiska brottningsmatchen mellan maskinerna tar över och maskinerna förstärker oss har intensifierats. Max Tegmark menar att en balans måste upprättas, ungefär som att jobba för bibehållen demokrati. Det är den goda tanken. Men världen är fylld av andra tankar om såväl teknik som demokrati. Den felande länken mellan god nytta och världsomstörtning är vi själva. Alltså vädjar Tegmark och andra kloka människor till människans förmåga till bedömning. Och bedömning är en svår konst vilket man ser exempel på dagligen.

Hajpningen av AI har pågått i intervaller med vissa avbrott. Så här långt har de två stora AI-vintrarna varit mellan 1974 – 1980 och 1987 – 1993, med vissa mindre före, efter och emellan. De uppsatta målen har säkert varit högre än tillgänglig kunskap och teknik. Utvecklingsmål tenderar ibland att nå Enhörningarnas Land – önskningarna vs verkligheten.