Det finns en önskan lite överallt att kunna peka med hela handen mot ett mål eller en vision. Målet kan komma ut som en orimlighet när vägen dit inte beskrivs i detalj, och visionen kan bli så flummig att ingen väg ens kan skönjas – det blir bara en plattityd. Att peka mot himlen och föreslå en avlägsen planet som landningsplats när det handlar om en nationell eller europeisk marknad lurar inte någon. Möjligen pekar det på visst storhetsvansinne bakom ett skrivbord som söker resultat. Problemet är att kunna identifiera och bedöma stegen framåt istället för att peka på ett Shangari-La.

För att kunna se en väg framåt måste man kunna bedöma – VAD är möjligt utifrån nuvarande läge, HUR utifrån samma läge ta VILKA steg, vad KOMMER det att påverka internt och vad kan det eventuellt ge EXTERNT? Man kan tycka att det är en enkel tankekedja, så varför är det inte vanlig? Är det stress och oro över att inte palla press bakifrån (ägare, bank, finansinstitut, börs) – eller handlar det om att inte kunna tänka klart, logiskt, smart, finna idéerna eller ha för brått? Att vilja bli chef/ledare behöver inte betyda att man är tränad eller passar för det – men hjälp finns att få: en nyckel som låser upp lådan.

”Alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet” menade Aristoteles. Visst. Att ducka arbete fungerar om alla har privata slavar vilket ingen har längre. Latinets ord för arbete är labor vilket betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare; ”att vackla under börda”.

Gallup visade i en undersökning av den globala arbetskraften att 13% kategoriserades som engagerade i sina jobb, 63% icke-engagerade och som gick mest till jobbet för lönen. 24% visade sig vara aktivt motsträviga. Enligt Gallup kan vissa förverkliga sig själva medan andra inte skulle jobba alls om det inte var för lönen.

På 1930-talet formulerade en bankdirektör på Lehman Brothers den endimensionella lösningen: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärkultur. Folk måste lära sig att vilja ha nya saker redan innan de är fullt konsumerade.” Människans begär måste överskugga hennes behov.” Kanske ser Gallups undersökning ut som den gör när begären överskuggar behoven. Från Industrialismens barndom fram till idag har vi gått från arbetets förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån.

Så vad blir nästa steg? Naturens resurser håller inte en evighet och vi har börjat ”städa upp”, vilket vi borde ha gjort långt tidigare. Dessutom börjar vi omvärdera vad som är våra begär – och vad som verkligen är våra verkliga behov. Det finns goda indikationer på andra attityder och arbeten som verkligen har betydelse, både för den som jobbar och för arbetets resultat. Om ett arbete ska bli intressant måste det innehålla en mental rörelse; det måste finnas något att bygga upp, bygga om, utveckla, visa på eller testa fram. Förvaltning är förstummande för ALLA och måste förr eller senare brytas upp för att leva vidare i andra former.

Det finns många önskningar på en arbetsplats. Var och en har en önskan om vad som skulle kunna förändras – och vad som aldrig bör ruckas på. Tyvärr kan det leda till att syndabockar pekas ut när det egentligen handlar om helt andra saker. Ovanan vid att kommunicera det man önskar ändra gör att missnöjet kommer ut fel, och hanteras då fel av mottagaren. Resultatet blir ökad frustration – och ingenting händer.

När en förändring kommer uppifrån dyker samma ovana upp. Man vet vad man vill säga eller informera om, men det blir formellt och stolpigt, kanske kryddat med osäkerhet vilket gör att det landar fel. Då försöker man med klarspråk och får klarspråk tillbaka. Resultatet blir frustration – och ingenting händer.

I all kommunikation som ska nå fram och tas emot gäller; bli inte arg, rädd eller osäker – bli smart.