Det finns en önskan lite överallt att kunna peka med hela handen mot ett mål eller en vision. Målet kan komma ut som en orimlighet när vägen dit inte beskrivs i detalj, och visionen kan bli så flummig att ingen väg ens kan skönjas – det blir bara en plattityd. Att peka mot himlen och föreslå en avlägsen planet som landningsplats när det handlar om en nationell eller europeisk marknad lurar inte någon. Möjligen pekar det på visst storhetsvansinne bakom ett skrivbord som söker resultat. Problemet är att kunna identifiera och bedöma stegen framåt istället för att peka på ett Shangari-La.
För att kunna se en väg framåt måste man kunna bedöma – VAD är möjligt utifrån nuvarande läge, HUR utifrån samma läge ta VILKA steg, vad KOMMER det att påverka internt och vad kan det eventuellt ge EXTERNT? Man kan tycka att det är en enkel tankekedja, så varför är det inte vanlig? Är det stress och oro över att inte palla press bakifrån (ägare, bank, finansinstitut, börs) – eller handlar det om att inte kunna tänka klart, logiskt, smart, finna idéerna eller ha för brått? Att vilja bli chef/ledare behöver inte betyda att man är tränad eller passar för det – men hjälp finns att få: en nyckel som låser upp lådan.