Vardagen är något som man skapar själv. Den uppstår inte bara – även om många hävdar det. Den uppstår när man inte är uppmärksam. Uppmärksamheten är hög när man börjar en utbildning, ett nytt jobb eller en ny relation. Alla uppstarter är spännande, kittlande och underhållande. Att upprätthålla uppmärksamheten kräver att man tar ett steg tillbaka från det som börjar att kännas som vana eller rutin – gärna precis innan det infinner sig. Zooma ut och försök att se det hela objektivt. På så sätt triggar du uppmärksamheten till en god vana.

Varje dag blir då inte till vardag utan mer intressant och du är inte samma gamla version av dig själv som du tycks tro. Uppmärksamhet kräver inte den energi som många inbillar sig. Vanor som händer av sig självt är inte en trygghet – varken på jobbet eller i relationer. De positiva vanorna är de som håller dig uppmärksam och levande.

Alla vet det jag vet, tänker, pratar och skriver som jag. Därför förstår alla vad jag menar. Om de inte gör det då använder jag ett språk med ord som alla känner igen (Corp Bull och andra ord som tappat sin betydelse) – då kommunicerar jag.

Intressant att 98% av all kommunikation tycks fungera (nå…) så här. I all kommunikation finns det mottagare som INTE vet det man själv vet, tycker eller känner för. Och alla är inte i samma åldersgrupp som en själv, samt att alla har olika referenser för att kunna ta emot information. Alltså måste man gå utanför sig själv helt och hållet för att nå de som inte är som en själv. Naturligtvis är det svårare – vem sa att det var lätt? Vi enskilda är inte världens navel. Ska man nå andra måste man glömma sig själv – DET är kommunikation.

DET SOM DÖDAR ETT VARUMÄRKE behöver alls inte vara konsumentens val av något annat. Varumärket kan fortfarande stå för bra och goda saker. Så vem är den eller de som kan ta livet av stackaren? Företagen själva.

KLÄDBRANSCHEN är duktiga på detta, dock på lite olika sätt. De är bara exempel – det finns fler branscher. Klädbranschen har kört hårda race med stora lager och önskat att konsumenterna orkade hänga med i konsumtionen och till rätt prisnivå. Men… med stora lager och planeringslistor för när vad som skall ut och när, stöter man på patrull. Lagren knuffar i nacken och det dräller av varumärken. Så vad händer då – jo, rea. 40 till 70% just nu mellan helgerna och efter… eller 60% på det som tidigare var nedsatt till 40.  Varumärken urholkas och ifrågasätts omvad de egentligen innehåller och representerar.

KONSUMENTERNA börjar gå efter pris. Internet är ett bra jämförande instrument vilket ökar pressen ännu mer. Så när förväntas konsumenterna betala mer igen och i vilken takt? Tidigare var mode ett kollektivt uttryck för att man hängde med och olika varumärken ledde vägen. Nu är det de individuella valen som håller ihop ”grupperna” – man delar annat än klädstilen. Bara det är individuellt (och gärna äkta vintage).

ALKOHOLBRANSCHEN kommer ibland på att gamla stadiga storsäljare, till och med flaggskepp, känns omseglade av nya alkoholmogna konsumenter. Vi måste nå en ny publik, vilket leder till försök med jordens alla tuttifrutti smaker på nästan allt – eller en diversifiering av en gammal klassiker som man drar längre och längre från originalet. Dessutom som man använt många år att göra till THE product. Frågan är vad som händer när ingen direkt kan skilja mellan godissmakerna, vad särskiljer då? Hur många uppföljare tål ett varumärke?

Eller så tröttnar publiken och dricker nåt helt annat. Kanske fortsätter energidrycksdrickandet spetsade med en av de få smaklösa vodkorna som finns kvar ­– eller så går man vintage även i det fallet och dricker Loranga och Renat.

Kvalitet är ett ord som får klä skott för allt möjligt. Man måste ställa sig frågan; kvalitet i förhållande till vad? Till priset på varan eller tjänsten? Kvalitet i förhållande till konkurrerande varor eller tjänster? NÄR står ordet kvalitet verkligen för hållbarhet, sant hantverk som synbart och hållbart skiljer sig från ekonomiskt trimmat maskintillverkat?

Behöver ett varumärke vara av hög kvalitet? Ja, varumärket behöver absolut det – inte nödvändigtvis varan i sig självt. En statussymbol behöver alltså inte vara detsamma som en garanti för kvalitet. Det HAR varit det, men det räckte inte för de visioner som kommande ägare har haft genom åren.

Om man har något som verkligen är av kvalitet då behöver man mycket sällan byta eller köpa nytt. Det låter både förnuftigt och hållbart för konsumenten – marknaden håller inte med. Och just därför vet inte marknaden hur de skall förhålla sig till något hållbart. Frågan blir: ”Hur ska vi tjäna samma pengar som tidigare på något hållbart?” Vem vet, det kanske inte går och så är den sagan slut.

Alltså gäller det att tänka annorlunda.