Rekommendationer har aldrig haft större betydelse än idag. När olika rädslor ökar då litar man på rekommendationer från de man känner – framförallt när det gäller att anställa. När det gäller nya medarbetare vill man veta mer än vad CV:et berättar, och den som ger rekommendationen om att X är en bra person kan hållas som gisslan. Varför denna försiktighet? Är det konkurrensen eller LAS som skrämmer?

När det gäller människor kan man hoppas att rekommendationerna är baserade på vad de kan och inte bara hur lika de är en själv som inte är en garanti för a job well done eller att något nytt tillförs företaget. Igenkännandets estetik är både bra och ett djävulens gissel. Om alla på en arbetsplats är av samma personlighetstyp, hur tillför man då någon utveckling? Ingen vitamininjektion sker eftersom den känner man inte igen och kommer någon in med positivt driv – ja, då är det otäckt.

Ibland får man intrycket av att människor inte kan kommunicera med någon som inte är som de själva. Här krävs träning. Det är som att lära sig ett nytt språk – och grammatiken är enkel.

”Det är viktigare att ett team på fem personer funkar tillsammans än att de ger mer effekt för företaget”. Jo, den har jag hört ett par gånger. Är det då inte bättre med tre personer som oavsett sina olikheter KAN kommunicera med varandra och TILLFÖR något?

Så när ett företag är behov av problemlösning kan det bli svårt eftersom ingen känner igen sig i låssmeden när alla öppnar med nyckel…

Det är vad ett varumärke är – skickligt regisserat. Den fokuserade bilden av vad man vill säga, markera och hävda. På 1980-talet var betydelsen av ett registrerat varumärke mycket större än idag när det dräller av varumärken. Så varför lägga pengar på den ögonflackande bevakningen av varumärket när det finns ett annat sätt som är klart avväpnande, med hjälp av konsumenten och den attityd man omfamnar.

Det registrerade varumärket behöver alls inte vara den stämpel för kvalitet och The One And Only som man skulle kunna tro. Baksidan är när varumärket blir förknippat med en viss tidsperiod eller en generation – och då sitter märkningen fast med mycket liten rörlighet. Visst finns det en konstgjord andning som kan få varumärket att skutta till ordentligt – den kortaste vägen mellan två punkter är tre – MEN då är en aktiv uppföljning och perceptionsförändring nödvändig. Strukturer bör inte leva för evigt.

Det finns en stor oro inför utvecklingen av artificiell intelligens som om den utvecklade sig själv – vilket den inte gör. För att den skall börja utveckla sig själv måste den först bli tillräckligt avancerad. Frågan är om det räcker. Det kommer alltid att finnas vissa begränsningar för AI och AGI där glitches uppstår – fördel människan – oavsett hur avancerad tekniken än blir.

AI-forskningen är mycket teknisk och specialiserad samt djupt splittrad i delfält som helt saknar kontakt med varandra. Till en del beror delningen på sociala och kulturella faktorer – människan igen. Problemen för AI kan delas in i; socialt meningsfull irrationalitet per person, socialt splittrad djupare förståelse, kulturella varianter och slump. Dessa områden förvirrar en logisk hjärna – för att inte tala om en artificiell logisk hjärna.

…det är på människorna det är fel före och efter den utvecklade tekniken. Egot som lockar att utveckla saker bara för att det går, för att det är intressant och oemotståndligt spännande med hopp om goda konsekvenser – till mottagaren, konsumenten och medborgaren som plötsligen kan finna att Var finns det plats för mig – behövs jag eller blir jag bara en köttbit som andas? Diskussioner är i full gång på olika nivåer.

Max Tegmark berättar i boken Liv 3.0 – att vara människa i den artificiella intelligesens tid om den goda tanken med AI/AGI, samt ungefär var den utvecklade tekniken kan tänkas ligga framåt i tiden. Nära eller långt borta.

Olika tankar och spekulationer dyker upp eftersom det alltid har funnits minst EN tokjävel som inte kan låta bli utan använder teknik destruktivt. Kort sagt, personer som bara MÅSTE göra saker bara för att det GÅR – även om det går åt helvete. Ny teknik kan alltid vara till stor nytta, men det gäller att hålla koll på olika aktörer. Det finns alltid minst en galning som ser möjligheter. Det är just dem vi skall hålla ögonen på mer än på själva tekniken.

Tegmark menar att vi behöver en rationell medelväg för att kunna navigera vår spektakulära framtid. Sedan NÄR har historiens största tokdårar sökt en rationell medelväg?

Men så har ingen annan i branschen gjort? Precis. Man bör fundera över vilka företag som har lyckats med något eller som har lett olika utvecklingar. Har de hållit sig till manualen? Nej. Olika verktyg för att driva affärer och företag fungerar upp till en viss nivå. Sen är det läge att inse verktygslådans begränsning. Skall man lägga till någonting? Ta bort någonting? Eller varför inte skruva om det man har? Frågan blir vad som anses vara risk eller möjlighet.

Våra kunder vet vad vi har och ger – men de som ännu inte är era kunder då, de nya? Hur skall de charmas som inte har en aning om era gamla relationer och traditioner? Dem kan man inte strunta i eftersom en gammal kundstock förändras och faktiskt dör av nu och då.

I Sverige bildar vi lämmeltåg inför all sorts ny teknik som om det är lösningen på både riktiga problem så väl som uppfunna. Man får intrycket av att den tekniska utvecklingen älskar att följa SciFi-litteratur slaviskt från 1940-talet och framåt. Som om fiktionen måste bli på riktigt till varje pris från Marsresor till klonade människor. Att göra bara för att man kan. Teknik är mycket bra, jag uppskattar den verkligen – men den är inte alltid en nödvändighet.

Vi har också en tro på att tekniken är mer än det verktyg det är. Vi tror att det är lösningen på många saker; styrning av processer där den mänskliga faktorn ställer till det, möjligheten att tjäna mer på färre inblandade m m. Samtidigt är det en möjlighet att göra vanliga funktioner mer komplicerade, sårbara för radiostörningar, elavbrott och naturkatastrofer. All teknik är verktyg – inte lösning på grundproblem.

Vad avancerad teknik avslöjar lättare är vem som kan – och vem som inte kan. Det har ett underhållningsvärde i sig.

Vad är företagskultur – egentligen? Något som har skapats av sig självt eftersom ingen har haft öga på det? Eller genom medarbetare som följt med grundarna sedan start – eller är det något man satt sig för att skapa från dag 1? När man nämner ordet företagskultur kommer det säkert som ett mejl i inboxen; det sitter i väggarna. Som om ordet företagskultur är synonymt med något negativt. Uttrycket det sitter i väggarna får saker att verka omöjliga att förändra. Ibland måste man riva ned de gamla tapeterna eftersom strukturen har blivit ohjälpligt skitig eller att pappret börjar släppa på sina ställen.

Jaha, nya tapeter då? Varför inte bara måla väggarna i olika färger som harmonierar?