Glömda smällar på käften

Olje- och varvskrisen 1973. Finanskrisen 1990 – 1994. 500% ränta. DotCom-bubblan 2000 – 2002. Lehmankollapsen 2008 och säkerligen pandemin 2020 – 2021. Vi glömmer väldigt lätt och lär oss därmed ingenting. Vi förbereder oss på kriser när de redan är över oss. Vi tycks inte se och kunna bedöma vad som händer omkring oss, inte ens anta med bondförnuft eller magkänsla. Och Sverige är bra på förberedelser – efter det att saker redan har hänt. Ingen kristallkula här inte. Ibland kan man undra vad som krävs för att människor ska stanna upp, tänka till och komma ihåg erfarenheter. Ålder tycks inte göra någon vuxen.

Postpandemin

Vår vana av att delta i världen från soffan och jobba från köket kan förändra mer än man skulle tro. Spekulationerna är många innan dimman lättat.

Vårt sätt att handla – kommer spontanköp i fysiska butiker att fungera igen? Matinköp har förändrats och förmodligen kommer den förändringen att hänga med efter pandemin. Ett annat exempel är förvirringen över av vad ett plagg egentligen kostar i de olika reorna – och däremellan med normalpris – vilket ger ifrågasättande av vad ett värde egentligen är; ett fysiskt värde eller värdet i betraktarens ögon? Precisionsköp av rätt vara till rätt pris har blivit lättare hemifrån.

Tid för eftertanke – även tid för ångest när vanorna ändras, men också en omvärderingens tid; vad är viktigt och vad var egentligen inte så viktigt?

Vilka jobb tillkom – och vilka försvann samt vilka affärsmöjligheter förändrades? Synen på vad ett arbete är och var det utförs kommer säkerligen att vara annorlunda än innan Covid19. All arbetsplats behöver alls inte vara på dyra kontor. Telias slogan från 1998 ”Jobba från var du vill” sitter i bakhuvudet – vi kanske är där nu?

 

Ett annus horribilis

Skitåret 2020 då mycket gick och blev fel. Sverige är ett land som är bra på att förbereda sig på saker när de redan har hänt. Samtidigt visade året på hur dålig kontakt med verkligheten vi har fått, om inte faran är direkt synlig eller känns bums – då finns den säkert inte.

För att kunna ha en demokrati måste var och en vara vuxen och kunna ta ansvar både för sig själv och andra. Sverige har inget ministerstyre, så därför kan ingen peka med hela handen. Så fungerar en demokrati vilket många inte har förstått. Tyvärr är vi lite för bra på att göra processer och beslut överdrivet krångliga och vår lagstiftning behöver färre tillägg och mer total ombyggnad för att hänga med i tiden. Winston Churchill menade att: demokrati är ett jävla skit, men det är det minst dåliga alternativet.

Dock har vi kanske lärt oss något och några av de förändringar som har skett under året har gett oss något vi inte hade tidigare; insikter och positiva effekter som blir mer synliga när Covid19-dimmorna lättar.

Allt är tillfälligt – tillfället är allt

Det var bättre när allt var som vanligt och inte så konstigt som nu – kan äldre personer säga och mena åren 1945 – 1986. När man läser Göran Häggs bok Välfärdsåren (svensk historia 1945 – 1986) inser man att de åren var en anomali i världshistorien. Tillväxten under dessa år berodde på andra länders återhämtning och återuppbyggnad efter WW II.

När andra då kom ikapp, lika duktiga och till lägre pris än vad vår industri kunde konkurrera med, då fick vi en ny verklighet. Svenska Staten fick gå utomlands och låna 1979 (pengarna var slut) och 1982 började privatlånen släppas loss för att folk fortfarande skulle uppleva att vi inte gick baklänges.

Allt är tillfälligt och därför är tillfället allt, när och om det ges. Men det finns ingen sekellång ”normalitet” – bara tillfällen eftersom allt är tillfälligt (om man tänker efter). Alltså griper man tillfället och inväntar inte något normaltillstånd som inte finns. Tryggheten ligger i att identifiera tillfället.

Bulkkriget om marginalerna

Amazon kommer att förstöra allt för svensk handel – är det verkligen så? Är inte fantasin större än att man inte kan finna andra vägar? Kanske dags att fundera över hur handel har blivit och vilka modeller som gällt innan Internet och vilka som nu när är en del av vardagen.

Ett svar kan vara nischning eftersom alla inte behöver sälja allt och allt är inte bulk. Automatlösningar är inte ett konkurrensmedel, bara ett sätt att hantera mängder.

Alltså, dags att vara kreativ och hyfsat radikal. Att möta konkurrens med samma verktyg trots skillnaden i storlek på tävlanden är dömt att misslyckas. Gör i stället något som den andre inte gör, nåt oväntat som ligger utanför bjässens möjligheter. Det går om man inte sitter fast i rutintänkandet. Den enkla sanningen är att saker inte måste vara på ett visst sätt för att sälja.

Rumination – ett mentalt idisslande

Grubblandet. Ältandet. Funderandet över om det man gjorde och tänkte var rätt. Det kändes logiskt, men hur bedöms det av andra? Kommer tyckandet med det politiska spelet mellan de inblandade i projektet att vinkla bort det som är logiskt för lösningen av problemet och kommer då var och en att bara se till sitt? Trots allt, det är ju bara ett lönejobb. En roll. Jobbet kanske inte ens är nödvändigt.

Varför olika inbördes politiska spel ska sjabbla bort goda idéer, vettiga förslag och lösningar på problem är obegripligt. Egot har inget att göra med jobbet man gör. Blandar man in det i arbetet har man inte tittat noga själv på det hemma.

Mycket av detta gör att många företag faktiskt inte alls är så kommersiella som de borde vara. Det blir bara inte så. Man kollar statistiken, men inte vilka enskilda delar som faktiskt har ett värde och ger effekt innan man rör runt i grytan.

Lösningar – och andra problem

Alla önskar att saker ska lösa sig. Gärna med EN lösning på alla problem. Problemet är att lösningar oftast ger andra problem – för andra. Problem är något som migrerar från omställningar, förändringar och lösningar på problem till andra problem. Men dessa problem handlar i stort om teknikutveckling och förändrat konsumentbeteende – som ger andra personer andra problem.

Man kan se politik, teknikutveckling och globalisering som försök till svar på mättade marknader, mättade konsumenter och överproduktion. Vi är själva delaktiga i det som händer utifrån genom hur och vad vi väljer, handlar och lånar. Allt detta bestämmer sedan var och hur problemen uppstår – alltså är vi själva direkt och indirekt skyldiga till problemen – som bara flyttas vidare i väntan på en ny lösning.

Lazarustaxonen

Ibland dyker den upp. Den där arten som man trodde var utdöd. Den som fanns när företaget bara var en snabb impuls mellan två synapser – långt innan verksamhetsstart. Den som fick en annorlunda idé om hur att göra saker, angripa ett problem från en annan vinkel – eller den som såg längre en fiskalåret och företagspolicy.

Alla som startar ett företag idag är entreprenörer, få är verkliga innovatörer och än färre börjar med ett helt blankt papper – de som ställer frågan varför? Eller handlar det om No Country For Odd Men? Att ifrågasätta driver saker framåt. Att utföra av vana tycks tryggt till något oväntat (som borde vara förväntat) händer. Den som ser vägen framför cykelhjulet cyklar inte omkull.

Att vilja utan att kunna

Det finns en önskan lite överallt att kunna peka med hela handen mot ett mål eller en vision. Målet kan komma ut som en orimlighet när vägen dit inte beskrivs i detalj, och visionen kan bli så flummig att ingen väg ens kan skönjas – det blir bara en plattityd. Att peka mot himlen och föreslå en avlägsen planet som landningsplats när det handlar om en nationell eller europeisk marknad lurar inte någon. Möjligen pekar det på visst storhetsvansinne bakom ett skrivbord som söker resultat. Problemet är att kunna identifiera och bedöma stegen framåt istället för att peka på ett Shangari-La.

För att kunna se en väg framåt måste man kunna bedöma – VAD är möjligt utifrån nuvarande läge, HUR utifrån samma läge ta VILKA steg, vad KOMMER det att påverka internt och vad kan det eventuellt ge EXTERNT? Man kan tycka att det är en enkel tankekedja, så varför är det inte vanlig? Är det stress och oro över att inte palla press bakifrån (ägare, bank, finansinstitut, börs) – eller handlar det om att inte kunna tänka klart, logiskt, smart, finna idéerna eller ha för brått? Att vilja bli chef/ledare behöver inte betyda att man är tränad eller passar för det – men hjälp finns att få: en nyckel som låser upp lådan.

Från förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån

”Alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet” menade Aristoteles. Visst. Att ducka arbete fungerar om alla har privata slavar vilket ingen har längre. Latinets ord för arbete är labor vilket betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare; ”att vackla under börda”.

Gallup visade i en undersökning av den globala arbetskraften att 13% kategoriserades som engagerade i sina jobb, 63% icke-engagerade och som gick mest till jobbet för lönen. 24% visade sig vara aktivt motsträviga. Enligt Gallup kan vissa förverkliga sig själva medan andra inte skulle jobba alls om det inte var för lönen.

På 1930-talet formulerade en bankdirektör på Lehman Brothers den endimensionella lösningen: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärkultur. Folk måste lära sig att vilja ha nya saker redan innan de är fullt konsumerade.” Människans begär måste överskugga hennes behov.” Kanske ser Gallups undersökning ut som den gör när begären överskuggar behoven. Från Industrialismens barndom fram till idag har vi gått från arbetets förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån.

Så vad blir nästa steg? Naturens resurser håller inte en evighet och vi har börjat ”städa upp”, vilket vi borde ha gjort långt tidigare. Dessutom börjar vi omvärdera vad som är våra begär – och vad som verkligen är våra verkliga behov. Det finns goda indikationer på andra attityder och arbeten som verkligen har betydelse, både för den som jobbar och för arbetets resultat. Om ett arbete ska bli intressant måste det innehålla en mental rörelse; det måste finnas något att bygga upp, bygga om, utveckla, visa på eller testa fram. Förvaltning är förstummande för ALLA och måste förr eller senare brytas upp för att leva vidare i andra former.