Ju mer tekniken accelererar desto mer kraft bör ägnas åt praktisk filosofi, d v s den delen av filosofin som handlar om människans handlande i olika situationer – alltså värdeteori och etik. Ju mer hjälpmedel vi har som förbättrar alternativt ersätter vår funktion i arbete, desto större risk för en tillbakalutad inkompetens.

Karim Jebari – svensk filosof och forskare vid Institutet för Framtidsstudier forskar om transhumanism och human enhancement. Han har skrivit olika publikationer om brain-machine-interfaceteknologi. I och med det har han djuplodat i existentiella risker och effektiv altruism. Kanske just därför menade han i senaste avsnittet av Fråga Lund att många nya hjälpmedel kan leda till förslöande och inkompetens – om vi inte är vaksamma.

Människan kan inte utradera sin flockmentalitet står det i ett debattinlägg i SDS angående den nyutkomna boken Gruppens grepp (Natur & Kultur 2018). Som exempel tar man den nu aktuella polariseringen inom politiken och hur man genom spel på rädsla som agerar vallhund kan driva en flock. Till skillnad från fåren så kan en mänsklig flock driva sig helt själv redan efter ett första skall som förvandlas till ett mantra. Vår iver över att dela gruppens verklighetsbild går ofta ut över vår förmåga att ta till oss kunskap. Det gör att vi missar mängder med chanser till nytänkande och problemlösning.

Avdelningar på företag som knappt eller inte alls pratar med varandra, som om att min inte jobbade på samma företag. Motvilja att förstå de övriga modulernas funktioner under parollen de är ju inte som vi. Vi gillar när saker fungerar och älskar en bra uppkoppling – men i övrigt tycks vi inte vara intresserad av övergripande funktionen på ett företag. Vi ser oftast till flocken, teamet eller modulen.

Efter valet som var tycks många funderat över om det är politik för politikens skull, eller om politiken innehåller någon reell funktion. Politikerna själva undrar varför en ökande andel människor väljer olika partier till de tre olika delarna av valet. Man plockar efter vilket parti som man tror kommer att ge bäst funktion inom de olika områdena eftersom allt inte kan inneslutas i en politisk filosofi som startade för 50 – 60 år sedan. Jorden snurrar. Det funktionella börjar bitvis betyda mer än den rent emotionella färgen i val. Om vi nu applicerar samma tänk på ett större företag eller en koncern, så har samma tänk inte slagit genom. Där härskar fortfarande det emotionella före funktionen i mångt och mycket. Kan det vara det som ökar stressen i arbetslivet…?

Den filosofiska brottningsmatchen mellan maskinerna tar över och maskinerna förstärker oss har intensifierats. Max Tegmark menar att en balans måste upprättas, ungefär som att jobba för bibehållen demokrati. Det är den goda tanken. Men världen är fylld av andra tankar om såväl teknik som demokrati. Den felande länken mellan god nytta och världsomstörtning är vi själva. Alltså vädjar Tegmark och andra kloka människor till människans förmåga till bedömning. Och bedömning är en svår konst vilket man ser exempel på dagligen.

Hajpningen av AI har pågått i intervaller med vissa avbrott. Så här långt har de två stora AI-vintrarna varit mellan 1974 – 1980 och 1987 – 1993, med vissa mindre före, efter och emellan. De uppsatta målen har säkert varit högre än tillgänglig kunskap och teknik. Utvecklingsmål tenderar ibland att nå Enhörningarnas Land – önskningarna vs verkligheten.

Betalningsväggar och prenumerationer berättar för dig att information, service och verktyg kostar – och det mer i längden än innan. Om man inte kan charma kunden så kan man se till att den får färre möjligheter – såvida den inte anstränger sig. Med andra ord; vår kollektiva bekvämlighet biter oss i kontot.

Löpande kostnaderna har aldrig varit så billiga. Därför kläms kunden åt på de fasta kostnaderna med olika förklaringar som torka, för mycket fukta, reparationer, uppdateringar, fysiska underhåll och utveckling för framtiden.

Frågan är; räcker inte fantasin, charmen och säljargumenten till utan att ta kunden som gisslan? Man bör inse att alla inte är bekväma för alltid och motreaktioner är historien full av. Alltså gäller det att vara kommersiellt smart.

Sustainable commercialism är något som saknas idag. Mycket sälj utan alternativ och saltade engångsaffärer som lämnar en bitter eftersmak. Det tycks inte finnas en uthållighet i att behålla kunder och tjäna på längden istället satsas allt på en hagelssvärm – eller att man boxar in konsumenten i ett avtal. Dessutom med en attityd som är oflexibel och fyrkantig som ett dokument med en rad och resten finstilt.

Passar inte sortimentet, priset eller månadskostnaden så lämnas inga alternativ. I vissa fall kan man inte köpa produkten eller tjänsten, men väl hyra på obestämd tid. När det inte lämnas några alternativ blir utkomsten antingen att följer konsumenten snällt – eller, som börjar bli allt mer vanligt, den finner andra alternativ. I dessa alternativ har varumärkstron en klar tendens att försvinna. Kvaliteten i ett varumärke är inte lika bevisbar längre.

25 år med Internet visar att konsumenter finner sin egen väg på ett helt annat sätt än innan och blir på så sätt svårflirtade. De uppenbara behoven är tillgodosedda sedan lång tid tillbaka därför finns det egentligen ingen press på konsumenten att köpa. Alltså krävs det mer intelligent tänk och studier hur konsumenter egentligen agerar och möta dem istället för att tvinga fram tvärtom. Lägg sedan till en uthållighet som hos 1920-och 1930-talets maratondanser. Bop til your drop…

Både inom näringslivet och politiken finner man ord som egentligen inte betyder något som tycks ha en neutraliserande inverkan. Det låter som någonting, men innehåller ingen substans. Liknande neutrala ord dyker upp inom teambuilding, avsiktsförklaringar, företagets värdeord och andra policies. Oprecisa mångtydiga ord helt utan förklaringsexempel vilket gör att mottagarna känner sig helt neutrala inför dem.

Det är en myt att klarspråk är hotfullt. Ogenomtänkt språk är däremot hotfullt och tolkas lätt riktigt fel, alltså får man ta sig tid att formulera det man tänker meddela omgivningen. Det kräver engagemang och att man tror på det man gör – inte bara på försäljningssiffror, aktieägare eller vad man gissar att den breda massan väljare vill höra.

Ord man använder bör man kunna sätta i ett handgripligt sammanhang. En berättelse, liknelse eller funktion att förankra ordet på så att det betyder något för mottagaren. Annars lyssnar ingen – och gör ingenting.