…det är på människorna det är fel före och efter den utvecklade tekniken. Egot som lockar att utveckla saker bara för att det går, för att det är intressant och oemotståndligt spännande med hopp om goda konsekvenser – till mottagaren, konsumenten och medborgaren som plötsligen kan finna att Var finns det plats för mig – behövs jag eller blir jag bara en köttbit som andas? Diskussioner är i full gång på olika nivåer.

Max Tegmark berättar i boken Liv 3.0 – att vara människa i den artificiella intelligesens tid om den goda tanken med AI/AGI, samt ungefär var den utvecklade tekniken kan tänkas ligga framåt i tiden. Nära eller långt borta.

Olika tankar och spekulationer dyker upp eftersom det alltid har funnits minst EN tokjävel som inte kan låta bli utan använder teknik destruktivt. Kort sagt, personer som bara MÅSTE göra saker bara för att det GÅR – även om det går åt helvete. Ny teknik kan alltid vara till stor nytta, men det gäller att hålla koll på olika aktörer. Det finns alltid minst en galning som ser möjligheter. Det är just dem vi skall hålla ögonen på mer än på själva tekniken.

Tegmark menar att vi behöver en rationell medelväg för att kunna navigera vår spektakulära framtid. Sedan NÄR har historiens största tokdårar sökt en rationell medelväg?

Men så har ingen annan i branschen gjort? Precis. Man bör fundera över vilka företag som har lyckats med något eller som har lett olika utvecklingar. Har de hållit sig till manualen? Nej. Olika verktyg för att driva affärer och företag fungerar upp till en viss nivå. Sen är det läge att inse verktygslådans begränsning. Skall man lägga till någonting? Ta bort någonting? Eller varför inte skruva om det man har? Frågan blir vad som anses vara risk eller möjlighet.

Våra kunder vet vad vi har och ger – men de som ännu inte är era kunder då, de nya? Hur skall de charmas som inte har en aning om era gamla relationer och traditioner? Dem kan man inte strunta i eftersom en gammal kundstock förändras och faktiskt dör av nu och då.

I Sverige bildar vi lämmeltåg inför all sorts ny teknik som om det är lösningen på både riktiga problem så väl som uppfunna. Man får intrycket av att den tekniska utvecklingen älskar att följa SciFi-litteratur slaviskt från 1940-talet och framåt. Som om fiktionen måste bli på riktigt till varje pris från Marsresor till klonade människor. Att göra bara för att man kan. Teknik är mycket bra, jag uppskattar den verkligen – men den är inte alltid en nödvändighet.

Vi har också en tro på att tekniken är mer än det verktyg det är. Vi tror att det är lösningen på många saker; styrning av processer där den mänskliga faktorn ställer till det, möjligheten att tjäna mer på färre inblandade m m. Samtidigt är det en möjlighet att göra vanliga funktioner mer komplicerade, sårbara för radiostörningar, elavbrott och naturkatastrofer. All teknik är verktyg – inte lösning på grundproblem.

Vad avancerad teknik avslöjar lättare är vem som kan – och vem som inte kan. Det har ett underhållningsvärde i sig.

Vad är företagskultur – egentligen? Något som har skapats av sig självt eftersom ingen har haft öga på det? Eller genom medarbetare som följt med grundarna sedan start – eller är det något man satt sig för att skapa från dag 1? När man nämner ordet företagskultur kommer det säkert som ett mejl i inboxen; det sitter i väggarna. Som om ordet företagskultur är synonymt med något negativt. Uttrycket det sitter i väggarna får saker att verka omöjliga att förändra. Ibland måste man riva ned de gamla tapeterna eftersom strukturen har blivit ohjälpligt skitig eller att pappret börjar släppa på sina ställen.

Jaha, nya tapeter då? Varför inte bara måla väggarna i olika färger som harmonierar?

Det känns säkert. Men vart går John? Är man säker att den vägen passar för allt och alla? Så gör man i vår bransch – och samtidigt undrar man varför inget förändras. Företag som letar nytt blod rekryterar ofta från någon konkurrent och då händer inte speciellt mycket. Internrekryteringar kan kännas tryggt eftersom man känner personen, men bara för att känner någon behöver det inte alls vara rätt person för utmaningen. Igenkänning leder lätt till stagnation.

Det oväntade har alltid tagit konkurrenter på sängen och har ofta varit svårt att hinna fatt. Men hur blir man internt bekant med det oväntade draget utan att bli orolig? Och vad händer om man inte gör det?

På frågan om mod eller försiktighet skall gälla vid olika förändringar bör man först definiera bägge orden. Mod är inte detsamma som chansning eller vårdslöshet och försiktighet är inte detsamma som feghet. Det kan krävas andra metoder och verktyg vid förändringar än vad man är van vid. Det enda man bör oroa sig för som företagsledare, ägare och anställd är stagnation.

Varje avdelning sköter sitt och har eget ansvar – men var är limmet som håller bitarna pigga, nyfikna och samman när saker rör på sig? Ingen människa kan arbeta i en avgränsad kub utan att sätta sig in i hur de övriga kuberna hänger samman. Håller man sig till sin indelade modul är det lätt hänt att hjärnan får samma form som på bilden (se ovan). Formen är opraktisk för både företaget och en själv när man skall röra sig framåt. Genom modern historia har vi sett verksamheter drivna efter ingenjörsprincipen, ekonomprincipen och enligt aktieutdelningsprincipen – oavsett vad som egentligen händer med själva företaget. Kanske är det dags för en balanserad blandning som verkligen rör på sig?