I Sverige bildar vi lämmeltåg inför all sorts ny teknik som om det är lösningen på både riktiga problem så väl som uppfunna. Man får intrycket av att den tekniska utvecklingen älskar att följa SciFi-litteratur slaviskt från 1940-talet och framåt. Som om fiktionen måste bli på riktigt till varje pris från Marsresor till klonade människor. Att göra bara för att man kan. Teknik är mycket bra, jag uppskattar den verkligen – men den är inte alltid en nödvändighet.

Vi har också en tro på att tekniken är mer än det verktyg det är. Vi tror att det är lösningen på många saker; styrning av processer där den mänskliga faktorn ställer till det, möjligheten att tjäna mer på färre inblandade m m. Samtidigt är det en möjlighet att göra vanliga funktioner mer komplicerade, sårbara för radiostörningar, elavbrott och naturkatastrofer. All teknik är verktyg – inte lösning på grundproblem.

Vad avancerad teknik avslöjar lättare är vem som kan – och vem som inte kan. Det har ett underhållningsvärde i sig.

Vad är företagskultur – egentligen? Något som har skapats av sig självt eftersom ingen har haft öga på det? Eller genom medarbetare som följt med grundarna sedan start – eller är det något man satt sig för att skapa från dag 1? När man nämner ordet företagskultur kommer det säkert som ett mejl i inboxen; det sitter i väggarna. Som om ordet företagskultur är synonymt med något negativt. Uttrycket det sitter i väggarna får saker att verka omöjliga att förändra. Ibland måste man riva ned de gamla tapeterna eftersom strukturen har blivit ohjälpligt skitig eller att pappret börjar släppa på sina ställen.

Jaha, nya tapeter då? Varför inte bara måla väggarna i olika färger som harmonierar?

Det känns säkert. Men vart går John? Är man säker att den vägen passar för allt och alla? Så gör man i vår bransch – och samtidigt undrar man varför inget förändras. Företag som letar nytt blod rekryterar ofta från någon konkurrent och då händer inte speciellt mycket. Internrekryteringar kan kännas tryggt eftersom man känner personen, men bara för att känner någon behöver det inte alls vara rätt person för utmaningen. Igenkänning leder lätt till stagnation.

Det oväntade har alltid tagit konkurrenter på sängen och har ofta varit svårt att hinna fatt. Men hur blir man internt bekant med det oväntade draget utan att bli orolig? Och vad händer om man inte gör det?

På frågan om mod eller försiktighet skall gälla vid olika förändringar bör man först definiera bägge orden. Mod är inte detsamma som chansning eller vårdslöshet och försiktighet är inte detsamma som feghet. Det kan krävas andra metoder och verktyg vid förändringar än vad man är van vid. Det enda man bör oroa sig för som företagsledare, ägare och anställd är stagnation.

Varje avdelning sköter sitt och har eget ansvar – men var är limmet som håller bitarna pigga, nyfikna och samman när saker rör på sig? Ingen människa kan arbeta i en avgränsad kub utan att sätta sig in i hur de övriga kuberna hänger samman. Håller man sig till sin indelade modul är det lätt hänt att hjärnan får samma form som på bilden (se ovan). Formen är opraktisk för både företaget och en själv när man skall röra sig framåt. Genom modern historia har vi sett verksamheter drivna efter ingenjörsprincipen, ekonomprincipen och enligt aktieutdelningsprincipen – oavsett vad som egentligen händer med själva företaget. Kanske är det dags för en balanserad blandning som verkligen rör på sig?