Behovsarbete vs behovskonsumtion?

Efter olika inlägg angående 4 – 6 timmars arbetsdag genom åren, är det intressant att fundera över om det är tiden på arbetet som avgör om jobbet är avklarat eller om fokus på uppgiften har getts? Om man då ställer det mot vilken konsumtion som önskas i förhållande till lön blir det än mer intressant. Konsumerar vi det vi behöver och jobbar vi för funktion så att vi kan gå hem efter typ fyra timmar?

Kommer att tänka på något som hördes ofta för tämligen många år sedan; Det är för lite månad kvar i slutet av lönen. I industrialismens barndom var fabriksägare inte alls glada i böndernas tänk av behovsarbete, d v s mellan så och skörda samt andra saker som hade sin tid och säsong. Det passade inte in i industritänket. Ej heller böndernas behovskonsumtion – det störde det industriella tänket.

Kanske är det så att vi kommer tillbaka till böndernas inställning eftersom det blir svårt att fylla världen med mer produkter som inte finner sina köpare och som bygger ännu mer svåråtervunnet material?

Detta är nog det svåraste för den moderna människan – att få ihop det ena med det andra

Bulkkriget om marginalerna

Amazon kommer att förstöra allt för svensk handel – är det verkligen så? Är inte fantasin större än att man inte kan finna andra vägar? Kanske dags att fundera över hur handel har blivit och vilka modeller som gällt innan Internet och vilka som nu när är en del av vardagen.

Ett svar kan vara nischning eftersom alla inte behöver sälja allt och allt är inte bulk. Automatlösningar är inte ett konkurrensmedel, bara ett sätt att hantera mängder.

Alltså, dags att vara kreativ och hyfsat radikal. Att möta konkurrens med samma verktyg trots skillnaden i storlek på tävlanden är dömt att misslyckas. Gör i stället något som den andre inte gör, nåt oväntat som ligger utanför bjässens möjligheter. Det går om man inte sitter fast i rutintänkandet. Den enkla sanningen är att saker inte måste vara på ett visst sätt för att sälja.

Rumination – ett mentalt idisslande

Grubblandet. Ältandet. Funderandet över om det man gjorde och tänkte var rätt. Det kändes logiskt, men hur bedöms det av andra? Kommer tyckandet med det politiska spelet mellan de inblandade i projektet att vinkla bort det som är logiskt för lösningen av problemet och kommer då var och en att bara se till sitt? Trots allt, det är ju bara ett lönejobb. En roll. Jobbet kanske inte ens är nödvändigt.

Varför olika inbördes politiska spel ska sjabbla bort goda idéer, vettiga förslag och lösningar på problem är obegripligt. Egot har inget att göra med jobbet man gör. Blandar man in det i arbetet har man inte tittat noga själv på det hemma.

Mycket av detta gör att många företag faktiskt inte alls är så kommersiella som de borde vara. Det blir bara inte så. Man kollar statistiken, men inte vilka enskilda delar som faktiskt har ett värde och ger effekt innan man rör runt i grytan.

Lösningar – och andra problem

Alla önskar att saker ska lösa sig. Gärna med EN lösning på alla problem. Problemet är att lösningar oftast ger andra problem – för andra. Problem är något som migrerar från omställningar, förändringar och lösningar på problem till andra problem. Men dessa problem handlar i stort om teknikutveckling och förändrat konsumentbeteende – som ger andra personer andra problem.

Man kan se politik, teknikutveckling och globalisering som försök till svar på mättade marknader, mättade konsumenter och överproduktion. Vi är själva delaktiga i det som händer utifrån genom hur och vad vi väljer, handlar och lånar. Allt detta bestämmer sedan var och hur problemen uppstår – alltså är vi själva direkt och indirekt skyldiga till problemen – som bara flyttas vidare i väntan på en ny lösning.

Lazarustaxonen

Ibland dyker den upp. Den där arten som man trodde var utdöd. Den som fanns när företaget bara var en snabb impuls mellan två synapser – långt innan verksamhetsstart. Den som fick en annorlunda idé om hur att göra saker, angripa ett problem från en annan vinkel – eller den som såg längre en fiskalåret och företagspolicy.

Alla som startar ett företag idag är entreprenörer, få är verkliga innovatörer och än färre börjar med ett helt blankt papper – de som ställer frågan varför? Eller handlar det om No Country For Odd Men? Att ifrågasätta driver saker framåt. Att utföra av vana tycks tryggt till något oväntat (som borde vara förväntat) händer. Den som ser vägen framför cykelhjulet cyklar inte omkull.

Att vilja utan att kunna

Det finns en önskan lite överallt att kunna peka med hela handen mot ett mål eller en vision. Målet kan komma ut som en orimlighet när vägen dit inte beskrivs i detalj, och visionen kan bli så flummig att ingen väg ens kan skönjas – det blir bara en plattityd. Att peka mot himlen och föreslå en avlägsen planet som landningsplats när det handlar om en nationell eller europeisk marknad lurar inte någon. Möjligen pekar det på visst storhetsvansinne bakom ett skrivbord som söker resultat. Problemet är att kunna identifiera och bedöma stegen framåt istället för att peka på ett Shangari-La.

För att kunna se en väg framåt måste man kunna bedöma – VAD är möjligt utifrån nuvarande läge, HUR utifrån samma läge ta VILKA steg, vad KOMMER det att påverka internt och vad kan det eventuellt ge EXTERNT? Man kan tycka att det är en enkel tankekedja, så varför är det inte vanlig? Är det stress och oro över att inte palla press bakifrån (ägare, bank, finansinstitut, börs) – eller handlar det om att inte kunna tänka klart, logiskt, smart, finna idéerna eller ha för brått? Att vilja bli chef/ledare behöver inte betyda att man är tränad eller passar för det – men hjälp finns att få: en nyckel som låser upp lådan.

Från förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån

”Alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet” menade Aristoteles. Visst. Att ducka arbete fungerar om alla har privata slavar vilket ingen har längre. Latinets ord för arbete är labor vilket betyder ”extrem ansträngning förknippad med smärta” och kommer från samma stam som labare; ”att vackla under börda”.

Gallup visade i en undersökning av den globala arbetskraften att 13% kategoriserades som engagerade i sina jobb, 63% icke-engagerade och som gick mest till jobbet för lönen. 24% visade sig vara aktivt motsträviga. Enligt Gallup kan vissa förverkliga sig själva medan andra inte skulle jobba alls om det inte var för lönen.

På 1930-talet formulerade en bankdirektör på Lehman Brothers den endimensionella lösningen: ”Vi måste förändra Amerika från en behovs- till en begärkultur. Folk måste lära sig att vilja ha nya saker redan innan de är fullt konsumerade.” Människans begär måste överskugga hennes behov.” Kanske ser Gallups undersökning ut som den gör när begären överskuggar behoven. Från Industrialismens barndom fram till idag har vi gått från arbetets förbannelse till plikt till rättighet till välstånd till avbetalning av lån.

Så vad blir nästa steg? Naturens resurser håller inte en evighet och vi har börjat ”städa upp”, vilket vi borde ha gjort långt tidigare. Dessutom börjar vi omvärdera vad som är våra begär – och vad som verkligen är våra verkliga behov. Det finns goda indikationer på andra attityder och arbeten som verkligen har betydelse, både för den som jobbar och för arbetets resultat. Om ett arbete ska bli intressant måste det innehålla en mental rörelse; det måste finnas något att bygga upp, bygga om, utveckla, visa på eller testa fram. Förvaltning är förstummande för ALLA och måste förr eller senare brytas upp för att leva vidare i andra former.

Att vilja men inte vara van

Det finns många önskningar på en arbetsplats. Var och en har en önskan om vad som skulle kunna förändras – och vad som aldrig bör ruckas på. Tyvärr kan det leda till att syndabockar pekas ut när det egentligen handlar om helt andra saker. Ovanan vid att kommunicera det man önskar ändra gör att missnöjet kommer ut fel, och hanteras då fel av mottagaren. Resultatet blir ökad frustration – och ingenting händer.

När en förändring kommer uppifrån dyker samma ovana upp. Man vet vad man vill säga eller informera om, men det blir formellt och stolpigt, kanske kryddat med osäkerhet vilket gör att det landar fel. Då försöker man med klarspråk och får klarspråk tillbaka. Resultatet blir frustration – och ingenting händer.

I all kommunikation som ska nå fram och tas emot gäller; bli inte arg, rädd eller osäker – bli smart.

Droppandet i vasken

En droppe i vasken är lika lite som en droppe i havet. Den lilla insatsen som alla är överens om på ett företag skapar inte det hav man hoppas eller ens fyller en tänkt kastrull. Allt som oftast blir det en droppe i vasken. Oavsett hur många droppar som faller samtidigt så leder inte kompromissen till ett helt hav – inte ens till kastrullen. Om kranen då står och droppar hela tiden leder det bara till irritation och frustration. Man kommer ingenstans. Många vill då stänga kranen helt så att allt lugnar sig, vissa vill öppna kranen för fullt och enstaka vill samla upp allt vatten för att kunna tillaga något. Alla är aldrig helt övertygade om hur man använder vatten och andra rätt svårdefinierbara möjligheter.

Med en sked i taget

Förändringar kan ske över en natt – eller genom ett musklick. För att förändra något själv, privatperson som företag, så sker det otroligt sällan över en natt och då till ett sällan positivt resultat. Den fabelliknande historien om Winston Churchill är ett bra exempel på uthållighet och övertygelse vid förändring.

Storyn (fiktiv) berättar att i början av WW II möttes Churchill, Mussolini och Hitler för att träffas och utforska möjligheten att utarbeta ett arrangemang som skulle kunna få WW II till snabbt avslut. De ingick en tävling som skulle göra det möjligt för vinnaren att få koncession från de två andra till att deras länder skulle ge upp sitt engagemang, baserat på villkoren vinnaren krävde.

De satt vid en damm efter lunch och beslutade att tävlingen skulle bestå av att varje deltagare skulle fånga karpen i dammen bland de övriga fiskarna. Hitler drog sin Luger och började skjuta vilt mot karpen, men den undkom kulorna. Mussolini förklarade att han var den bäste simmaren i hela Italien och hoppade i dammen för att simma kapp fisken. Efter att ha simmat sig trött fram och tillbaka gav han upp. Churchill reste sig långsamt upp från bordet och tog teskeden från sin kaffekopp, böjde sig ner vid kanten och började tömma dammen – tesked för tesked. Hitler frågade irriterat: ”Vad gör du?” Churchill svarade: ”Det kan ta mig lång tid, men vi kommer att vinna kriget.” Förändringar sker en sked i taget.